Extra Extra: Rikki Rockett är vegan

Ibland blir man förvånad. Igår var en sån dag, vi repade inför giget den 28:e mars och helt plötsligt säger Snake att Rikki Rockett, trummis i glambandet Poison, är vegan. Lite senare samma kväll får jag reda på att ryktet om att Bill Ward, Black Sabbaths gamla trummis, också är det faktiskt stämmer. Sen börjar jag googla lite smått om det och en helt ny värld av hårdrockande vegos breder ut sig.

Och eftersom det är påsk nu snart så kommer det ett gäng recept från FDR som inte kan hantera arbetslivsfrågor men som jag ändå tycker gör bra grejer.
______________________________________________________________________________
Konflikt växer så det knakar, nya uppdateringar är: udda vinkeln om apoteksmonopol, Müller, Syrran, Samhällsfeber, redundans och petter om papperslösa.

Annonser

Hårdrock är arbetarklass och arbetarklassen är vi!

Igår skulle jag på Johan Ingerös föredrag om varför hårdrocken är en frihetsideologi på Timbro. Men tölpen hade sjuknat till och jag fick missa SM i liberalbashing på Timbros lokaler. Men nu har hans artikel ändå kommit ut på magasinet Neo.

För er som vill slippa läsa artikeln kan jag i korthet summera hans argument. 1. Det finns några hårdrockare som är republikaner. 2. Hårdrocken tilltalar vit manlig arbetarklass som i viss utsträckning vände sig mot vietnamkrigsmotståndet. Sen finns det inga fler argument förutom att han blev dåligt behandlad när han gick med i LUF. Buh-Fucking-Hoo Johan. Vad jag ser är någon som försöker foga samman två grejer han gillar. Men det funkar inte riktigt så, liberalismen har lika lite med hårdrock att göra som kristendomen har med hiphop. Jag hade faktiskt sett framemot lite argument som jag kunde angripa men det är svårt. Att texten drar slutsatser som ”att inte tycka att staten ska lägga sig i är man höger” eller ”om du gillar vapen och inte staten så tycker du som Bush, och Bush är liberal” – nej, det håller inte.

Dave Mustaine, sångare i Megadeth och föredetting i Metallica, tar Ingerö upp som liberal eftersom han är born again Christian och att han ställde kritiska frågor på demokraternas partikonvent 1992 är väl som born again christian snarare ärkekonservativ än något annat. Att han också under tidigt 90-tal i en intervju i Diesel (klassiskt hårdrocksprogram på SVT) sa ”If war is good for the economy, money sucks”. Mer tydligt i intervjun är att han är kritisk till hela den amerikanska politiken, snarare än högliberal.

Och att det finns några hårdrockare som är idioter, förlåt liberaler, är inte ett exempel på att hårdrocken skulle vara liberal. Motexempel finns det massor av; Sveriges hårdrocksikon Peter Dolving från The Haunted som är anarkist, de tyska thrashkungarna Kreator (vad säger oss titeln Progressive Proletarians?), för att inte tala om Rage Against the Machine, de kom jag på bara på rak arm. Förutom dem finns ju många som betonar sin arbetarklassbakgrund och stolthet av den som Iron Maiden och Entombed. Tompa i At The Gates spelade sen i Skitsystem och det tyder knappast på en högeranalys. Jag skulle kunna fortsätta, men det får gärna göras i kommentarerna nedan eftersom jag tycker det är intressant.

Vi kan ta exemplet med Metallica och Napster. Där de från att ha varit hjältar i hårdrocksvärlden blev hatade en masse. Så mycket för det liberala försvarandet av rättigheter. Hårdrockare bryr sig i allmänhet inte så mycket om politik, men det finns oftast en arbetarklassbakgrund och en slagsida åt vänster skulle jag säga utifrån de hårdrockare jag träffat. Folk som bor i lägenhet med halvtaskiga jobb vill inte höra texter om avskaffandet av fastighetsskatten.

Är det här vad högern har att komma med nuförtiden ser framtiden ljus ut.
_____________________________________________________________________________________________________________
Intressant så det förslår.
Konflikt: AKu, slutstadium, petter

Metallica fortfarande pigga

De måste vara i 50-årsåldern nu, men var förvånansvärt alerta, pigga och spelglada kändes det som. Liksom minst 30 000 andra – på ett eller annat sätt hårdrocksgillande människor – hade jag fått tag på biljett till barndomsidolerna.

Jag började gilla Metallica någon gång mellan …and justice for all och Metallica (som ”den svarta skivan” egentligen heter). Och precis som typ alla andra hårdrockare gillade jag den svarta skivan precis när den kom, men när den blev musikaliskt allmängods med singlarna Nothing Else Matters och The Unforgiven tyckte jag plötsligt att de var sell outs. Men jag såg konserterna i Globen 92 och på Stadion 93 i alla fall. Sen hade jag ett långt uppehåll, Load, Reload, S&M, St:Anger har jag knappt hört alls, men blev mycket positivt överraskad när jag såg dem 2003 på Roskilde. Och positivt överraskad blev jag också igår.

Låtmaterialet var bra, dels lite oväntade låtar som Whiplash (som dock känns lite felplacerad när stenrika gubbar spelar den), Disposable Heroes och Ride the Lightning. Annars var det många klassiker, One med en massa bomber, Fade to Black, Enter Sandman och så klart Master of Puppets som var den riktiga höjdaren på konserten.

Några iakttagelser:
– Typ alla besökare pratade dialekt och majoriteten verkar ha varit från värmlandstrakten.

– Gitarrsolon och bassolon är grymt tråkiga att titta på. Vad är grejen? Spelar man i Metallica ska man inte behöva visa hur duktig man är på sitt instrument liksom.

Hur vidriga personer de än verkar vara privat ger de ett riktigt sympatiskt intryck på scen.

DN och SvD skriver om spelningen.

________________________________________________________________________
Konfa: Aku skriver om sitt älskade Estland, Mllstrm vill ge femmor och Syrran undrar vem Federley egentligen är.

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

Entombed – världens bästa band?

Jag hade för mig att jag inte riktigt gillade To ride, shoot straight and speak the truth, Entombeds platta från 1997. Men på midsommar hörde jag ett par låtar från den och insåg att jag hade haft fel, vilket betyder att de inte släppt en dålig skiva överhuvudtaget. Entombed bildades 1989 från Nihilist. Deras tidiga plattor, Left Hand Path och Clandestine satte standarden för svensk dödsmetall och blev stilbildande för genren i Sverige. Inget svenskt dödsband kunde i början av 90-talet låta bli att ta ställning till dem, antingen låta som dem eller medvetet ta avstånd.

Nu är det dags igen. En ny platta från mästarna. Den ligger redan ute på välsorterade torrentsiter och kommer snart till skivbutikerna. Förhoppningsvis är den en lite vassare fortsättning på When In Sodom som kom 6/6/06 passande nog. When in Sodom känns inte helgjuten även om de faktiskt lyckas med att ha med barnkörer som låter bra. Lite vacklande men mer dödsigt än Uprising och Morningstar.

entombed-uprising.jpg

Som jag skrivit innan någongång upptäckte jag bandet med Wolverine Blues från 93 (eller var det EP:n Hollowman från samma år?). Hur som helst, de rockigare låtarna blandat med det brutala soundet bröt ny mark i hårdrocksvärlden. Sedan dess har de inte varit rädda för att utvecklas och prova nya terränger. Den otroligt underskattade Same Difference är ett exempel. Dock blev jag nöjd när de gick tillbaka till Death n Roll soundet på Uprising (som för övrigt innehåller In The Flesh världens bästa låt – objektivt – och covern Scottish Hell som kan vara bland det tyngsta någonsin).

Några komponenter som gör Entombed så bra: Förstås är gitarrljudet, det krossande tunga sunlight soundet en viktig del. Bra strukturerade låtar och LG:s sång otroligt viktigt det med, men jag fastnar faktiskt mest för trumspelet (som Peter Stjänvind lyckades bibehålla när Nicke Andersson satsade helhjärtat på Hellacopters). Roliga och oväntade grejer som skapar dynamik, spänning och leder ett parti in till ett annat.

Jag får ganska ofta intrycket att Entombed är politiska (och vänster då) och vet inte riktigt varför jag fått för mig det men Alex Hellid säger i en intervju DN

– Jag försöker skriva samma text om och om igen på samma tema: frihet. Jag ser egentligen ingen skillnad på det vi gör och en låt som Bob Dylans ”Masters of war”, som väl är hans argaste text. Vi gör också en slags kampsånger, ställningstaganden, men inte med politiskt korrekta ord.

Formen och innehållet är alltså typ samma, vilket är helt rimligt.

Hårdrock måste få vara roligt. Innan Black Metalen kom kunde man vara glad och hårdrockare samtidigt. Jag vill tillbaka dit så här kommer ett bra exempel (även om låten är post-black metal) på hur det kunde se ut. Entombed lirar Roky Ericsons klassiker Night of the Vampire.

Well, jag återkommer med ett inlägg om nya skivan när jag lyssnat in mig på den ordentligt.
_______________________________________________________________________
konflikt: Täcket om fylla, Syrran om vänskap, Mllstrm har bad hair day, Aku om att slippa tänka, Samhällsfeber är tillbaka och löneslavar.

Andra bloggar om: , , , , intressant!

Att vara hårdrockare kan vara ett handikapp

Här och här kan man läsa en intressant artikel som får mig att tänka på vad som egentligen räknas som sjukdom/handikapp.

Enligt artikeln så ansåg två psykologer att hans intresse för hårdrocken var ett handikapp och arbetsförmedlingen betalar därför en del av hans lön. Handikappet kommer alltså av att inte kunna lönearbeta. Det är väl så samhället på många sätt definierar folk som sjuka eller handikappade idag.

hardrock.jpg
Typisk hårdrockare som har svårt att få jobb (dock inte personen i artikeln)

För mer info om hårdrockare rekommenderar jag denna uppsats om hur det är att leva som hårdrockare.
______________________________________________________________________________

konflikt är det lite sommaruppehåll verkar det som: Syrran skriver dock om avvisningar och Marcusen om de onämnbara.

Andra bloggar om: , ,

Bandnamn

Nu tänkte jag skriva ett par inlägg om bandet. Det är väl dags antar jag. Vi går iallafall i bandnamnsbytartankar. Det där med bandnamn är riktigt svårt, det måste vara coolt, inte för pretto och lätt att komma ihåg. Några av mina favoritbandnamn är: All Out War och At The Gates. Sen är det ju ofrånkomligt att band som Venom, Slayer och framförallt Death är grymma. Rätt vanligt är annars namn med mytologiska namn eller gamla gudar som Marduk eller Tiamat de brukar vara ok men kanske lite tråkiga. Iallafall så lutar det åt Classowar för oss. Ingen fred mellan klasser, inget krig mellan folk är ju ett av de bättre slagorden som finns).

Eftersom hårdrocksvärlden är en värld av posörer publicerar jag härmed det första fotot som inte är från en spelning på hela Bandet (och snake tar effektivt död på myten om att man inte kan maskera sig med kartongen till ett sexpack).
dsc00573.jpg

Det är märkligt att det kan gå så olika när vi repar. Ibland har vi det där extra, ett sjukt bra sväng och tajt och så, medan det ibland bara låter hemskt. Inte ens de enklaste låtarna sitter. Om någon skulle ha någon vettig förklaring till varför det blir så mottages den gärna.
_____________________________________________________________________________
Lite stiltje på konflikt just nu utan av utomordentligt produktiva syrran.

Veckans tips är Uppsala Social Forum som är nu i helgen.

Sämsta hårdrockslåten enligt Headbangers Ball

Det är någon sorts Headbangers Ball-special på TV denna helg (dock producerat av VH1 kan man säga till HBs försvar). Jag blev faktiskt riktigt arg på vilka jävla nollor som var med och vilka låtar de hade med på den listan. Dels så var nästan alla låtar från 80-talet och de vägrade ta hänsyn till hur hårdrocken såg ut då, om tio år kommer vi (förhoppningsvis) håna all Nu Metal som ges ut.

Men hur i helvete de fick med Mother av Danzig och Last in Line med Dio som några av de sämsta hårdrocklåtarna är för mig helt obegripligt. Båda de låtarna skulle ha chans att hamna på topp 40 på min lista. Scott Ian var den enda av recensenterna som kom undan med hedern i behåll. Han sa angående Mother att det var en av de sämsta låtarna Danzig gjort men att den ändå räknas som Beethoven jämfört med de andra låtarna på listan. Henry Rollins gjorde bort sig, förstår verkligen inte varför han var med där, men den stora frågan är hur de andra recensenterna fick vara med överhuvudtaget. Se på dem liksom:
simmy.jpgchrisjericho.jpgdon-kaye.jpgroher-hailes.jpg
Med tråkiga amerikanska dissar försökte de förklara varför låtarna var dåliga. Jag kan komma på tio skäl varför de själva, bara på basis av hur de ser ut, inte har någon som helst rätt att ens prata om hårdrock. Det var tröttsamma skämt om att det inte är hårdrock att sjunga om kärlek eller om att sångaren/bandet var omanligt. Det enda roliga var att någon påpekade att ett argument mot att det finns en gud var det kristna hårdrocksbandet Strypers låtar. Ingen gud skulle tillåta sånt.

Och vilken låt var sämst då? Jo, Final Countdown med Europe. Kanske inte min favorit men en klassisk låt med ett av världshistoriens mest catchiga synthriff. Det gör det inte nödvändigtvis till en bra låt men den är långt ifrån den sämsta iallafall.

_____________________________________________________________________________________________________________

Konflikt: Syrran och Redundans om kollektivtrafik och sånt, akuhujan vill bli flata och Topp-Petter gillar anonymitet

Intressant för hårdrockare. Andra bloggar om: , , ,