Dagens skiva: Shout at the Devil

Imorse blev jag väckt flera timmar innan jag egentligen var tvungen att gå upp och lyssnade igenom Mötley Crües Shout at the Devil tre gånger. Mitt första minne av Mötley Crüe var på bilsemester i England 1988. Min brorsa hade Shout at the Devil på kassettband och vi lyssnade på den i bilen. Shout at the Devil som kom 1983 var väl lite av Mötley Crües genombrott. Bandet har levt myten om sex, droger och rock n roll ordentligt vilket resulterat i inställda turnéer, dödskörningar, fängelsestraff och bannlysta videos. Allt skildras i boken The dirt – Confessions of the World’s Most Notorious Rock Band som verkar bli film också, mycket spännande.

motley_crue_shout_at_the_devil.jpg
James Hetfield från Metallica lär ha sagt: ”Då såg vi några prostituerade, men när vi kom närmare såg vi att det var Mötley Crüe”

Jag kan sakna de där lugna fingerplockslåtarna som är bra mycket mer sällsynta nu än förr. På 80-talet hade alla hårdrocksskivor med självaktning åtminstone en låt med fingerplock som var lite lugnare. Skivans höjdpunkter är Looks that kill (kolla youtube nedan) och Red Hot. Annat kul är Beatlescovern Helter Skelter som faktiskt inte alls blir corny, tvärtom är den ganska bra och den passar bra in på skivan i övrigt. Trots att det är en glammig platta känns den rå. Skitigt rocksound kombineras med snygga melodier och Vince Neils hesa stämma.

För alla som undrar över prickarna över o och u i bandets namn finns det en utmärkt artikel på wikipedia om detta. Där får vi också lära oss om bandet Trojan som satte två prickar över o:et…
trojan-cts.jpg
_______________________________________________________________________________
Kanske intressant för några hårdrockare därute.

Nytt på konflikt: Antigon i den rafflande Sagan om parterna del 3 och Undertäcket som ger sitt bidrag till Mikael Wiehe och kuba-debatten

Andra bloggar om: , , , ,

Progrock till sjöss – Mellotronen 20 år

Skivbolaget Mellotronen arrangerade en kryssning i helgen. Med band som November och Morte Macabre kändes det värt att åka med. Det är coolt att Sverige hade många riktigt bra band med hård rock/hårdrock på svenska i början av 70-talet. November var väl de största. Det var något av en magisk känsla när publiken ropade ”Sekunder förvandlas till år” i flera minuter innan de började spela. Själva spelningen var bra, de körde de låtarna man ville höra (t ex Sekunder och Mount Everest). Riktigt fint var det när de körde Starka tillsammans, då var det förmodligen ganska okontroversiellt men idag känns det som ett svunnet arv av en tid när folk verkligen trodde på kamp.
November
Fantastiskt var också när basisten och sångaren Christer Stålbrandt berättade om låten En lång dag är över. Om när hans barn föddes för tidigt och han var på sjukhuset hela dagarna och repade hela kvällarna, den bottenlösa trötthet man kan uppleva när saker går emot en och något stort jävligt jobbigt finns ständigt närvarande i ens liv.

Det jag mest av allt ville se var Morte Macabre (medlemmar från Anekdoten och Landberk som spelar mörka covers på skräckfilmsmusik). Konserten började kl 03 och jag var rätt trött då men de var ändå riktigt bra. Tyvärr saknades det lilla extra men med deras låtmaterial kan det ändå inte bli dåligt. Apoteosi Del Mistero från Symphonic Holocaust är fortfarande en av världens bästa låtar.

Annat bra på kryssningen var Solid Ground. En glad överraskning för mig som inte hört dem tidigare.

Glädjande nog var det mycket hårdrockare där. Jag hade förväntat mig 90% tunnhåriga män i 40-årsåldern (det är typ vetenskapligt bevisat att man tappar håret om man lyssnar på progrock eller symfonisk rock) men det var bra mycket mer varierat klientel.

_____________________________________________________________________________________________________________
Intressant?

Andra bloggar om: , , , ,

Nytt bra på konflikt är Olles inlägg om klasskamp och vårdare

Musiken som vara

Alla har någon relation till musik. Hur vi ställer oss och påverkas av musik är så klart skiftande. För mig kan det gå långa perioder utan att jag berörs speciellt av musik för att sen helt slukas av ett riff, en melodi eller ett groove. Samma sak med att spela själv, ibland kommer ett sug av att spela bara och när jag då börjar brukar det dyka upp något nytt som ibland utvecklas till en låt och ibland inte. Det egna skapandet och musiken är intimt förknippade även hos folk som inte betraktar sig som vare sig musikaliska eller spelar instrument. Vi sjunger i duschen, nynnar när vi är ute och går, nickar med till musik, dansar och visslar. Människan är kreativ till sin natur och såväl melodi som rytm är något vi använder i talet.

I modern tid har musik blivit en vara. Precis som hela vår tillvaro idag har kommit att präglas av något annat än bruksvärden har huvudfunktionen inom musiken blivit bytesvärdet. Musiken blir kontrollerad och ägd och inte något för alla eftersom den är en vara kräver den att vi betalar med vår arbetskraft förstelnad och förfrämligad i pengar. Det här påverkar vår relation till musik. Det blir något förknippat med prestation snarare än med glädje – bland musiker blir detta ofta extremt tydligt. När vårt arbete inte är vårt eget försvinner också mycket av glädjen i det. När jag var yngre var jag ofta orolig att jag inte dög, inte sjöng tillräckligt rent – det sitter fortfarande kvar hos mig – eller var tillräckligt tajt eller att jag ökade/sackade. Idag (inbillar jag mig?) att jag kan njuta mer av att spela. Även om det inte alltid låter skitbra finns det en energi i musiken som både ger kraft och utmattar på samma gång.

Begreppet kring hur relationer mellan människor blivit relationer mellan varor kallas reifikation och myntades av Georg Lucás i den mytomspunna Historia och klassmedvetande (ännu en bok som jag aldrig kommer orka läsa). En mycket fin artikel som Andreas Malm skrivit om reifikation går att läsa här Reifikationen präglar hela vårt samhälle till en sådan grad att vi knappt ens ser den. Vid privatiseringar av allmänningar eller vräkningar av ockuperade hus påminns vi om det, men det som har blivit normalt för oss idag (att det är sjukt svårt att få vettig bostad till rimligt pris eller att vårt arbete är en vara som någon annan än vi själva har kontroll över etc) förefaller för många som det enda sättet det kan vara. Just eftersom vi ser det som så normalt är det också svårt att angripa på ett sätt som känns meningsfullt, det om något är vänsterns uppgift – att hitta nya vapen. Förhoppningsvis kommer jag på något smart någon dag som jag kan skriva om.
Jag ställer mig frågan om bara formulerandet av att en annan värld kan vara möjlig i sig är revolutionärt. Malm skriver om det i sin artikel, men jag vete fan. Någonstans inbillar jag att det måste krävas handling snarare än tankar om att det kan finnas.

Internets utveckling har verkligen förändrat vår relation till musik. I vår rika del av världen (och på många andra ställen också) har Internet betytt i princip fri tillgång på musik och film. Sidor som MySpace tror jag också förändrar vår konsumtion av musik och framförallt underlättar det för oss som vill sprida vår musik på olika sätt. See You In Hell… finns fortfarande inte på MySpace dock, men det kommer nog i januari. Well well, jag återkommer till detta. Det här är bara början…

Jag är dessutom fortfarande jävligt arg på Metallica för att de stängde Napster (det hade säkert aldrig hänt om Cliff Burton levt).

Årets skiva?

Jag hörde Heaven Shall Burn första gången när jag tatuerade mig i oktober. Hårdheten och råheten tog fokus från att det gjorde rätt ont och det var skönt. När jag sen lyssnade på skivan hemma hittade jag inte riktigt tillbaka till känslan för låtarna förrän efter typ 5-10 genomlyssningar, då kom det. Tyngden, snabbheten och råheten fick det att pirra i magen, nästan som ett glas champagne.

Även om Heaven Shall Burn refereras som Death Core skulle jag säga att beteckningen, i alla fall på Deaf to Our Prayers, inte riktigt stämmer. Det låter mer är en blandning av At The Gates och The Haunted för mig. Texterna är i allra högsta grad politiska; veganism, antikapitalism och antifascism är återkommande teman. Lustigt nog ganska lika våra egna texter (texterna till Deaf to Our Prayers kan läsas här).

Mina två favoritlåtar från skivan är Of No Avail och Armia. Lyssna och njut när du kan.