Hårdrockskulturen: Metal – A Headbangers Journey

I helgen såg jag dokumentären Metal – A Headbangers Journey. Jag gillade den på många sätt. Den tar upp hårdrockens olika delar och diskuterar kulturen hos såväl fansen som musikerna. Dessutom är det svårt att inte tycka det är intressant när Dio, Kerry King, Tom Araya, Bruce Dickinsson, Tony Iommi, Alice Cooper, Lemmy och många fler barndomsidoler och klassiska hårdrocksgestalter intervjuas. Sen fick vi se underbara konsertklipp från en massa klassiska spelningar från hårdrockens början fram tills idag.

En av de första frågorna filmen tar upp är vilket som var det första hårdrocksbandet. Frågan i sig är såklart problematisk (och det tas upp i viss mån) eftersom inga genrer är oberoende av sitt sammanhang och sin historia. Utan Jimi Hendrix hade inte gitarrsolon utvecklats på samma sätt etc. Men Black Sabbath är iallafall det första hårdrocksbandet. Slut på diskussionen.

Klassaspekten lyftes upp som ett viktigt tema. Hårdrocken växte fram i arbetarområden. Det var tydligt att nästan alla de tidiga hårdrockarna har arbetarklassbakgrund. Några av fansen berättade av att de kände ett utanförskap och att hårdrocken gav dem en gruppkänsla och en trygghet i tillvaron.

En annan del som togs upp var maskulinitet och sexualitet. Jag har tidigare skrivit om männen inom hårdrocken här och här. Glamrockens feminitet togs upp, men även de maskulina frihetsidealen som finns i hårdrocken. Någon berättade att det hade tagit lång tid innan han kunde krama en kvinna när han varit ute på turné eftersom han inte kunde känna annat än förakt för kvinnor. De manliga gemenskapen måste vara otroligt stark i det manspräglade turnélivet. Det går ut på att hela tiden få bekräftelse som man, antingen av andra män eller av bifigurerna (kvinnor). Det är inte svårt att se hur den typen av kultur lätt kan utvecklas. Samtidigt som det finns ett groupiestigma. De kvinnor som finns på turnéerna ses – med få undantag – som offer eller som iallafall ”dåliga flickor”. Lite symptomatiskt var de flesta kvinnor som intervjuades med i just delen som tog upp kön, genus och sexualitet. I övrigt var det bara några få kvinnor som intervjuades överhuvudtaget.

Moralismen visade sig tydligt i reportaget om norsk Black Metal. Helt plötsligt fick en präst gråta ut om hur hemskt det var att satanister brände ner kyrkor. Ingenstans tidigare i dokumentären hade någon som inte hade ett dugg att göra med hårdrockskulturen fått det utrymmet. Efter den delen berättade Sam Dunn (som gjorde filmen) om att det egentligen inte hade med hårdrockare att göra och att det var fel. Varför frågar jag mig? Det har visst med hårdrock att göra, det är en del av hårdrockkulturen som man, precis som med sexismen, kan tycka vad man vill om.

Mycket av det som sades i filmen som gör hårdrocken unik är saker som passar in på de flesta andra subkulturer. Liksom andra kulturer bygger den en vi-känsla och ger identitet och människor som känner sig utanför. Det kanaliserar den frustration och det hat som finns inom oss och ger oss en känsla av att inte vara ensamma. En grej som var intressant är att man kan vara hårdrockare livet ut. Det är inte bara en ungdomsgrej, många äldre känner sig som hårdrockare även om de inte har kvar hår och hårdrockstischor. Många andra subkulturer går ofta över men hårdrocken kan vara livet ut…

En av höjpunkterna var när den kristne Tom Araya (Slayer) kommenterar titeln på deras skiva God Hates Us All: Nej, gud hatar oss inte, men det är den bästa skivtiteln nånsin.

Slutligen kan man säga att Necrobutcher från Mayhem stod för filmens bästa attityd:

Necrobutcher (Mayhem): Could you repeat the question?
Sam Dunn: Alot of people think that Black Metal is starting to lose touch…
Necrobutcher (Mayhem): [cuts Sam off] Which ones? Who are they? Who the fuck are you talking to? FUCK THEM! Ya know…
Sam Dunn: …Do you have a comment on that?
Necrobutcher (Mayhem): Yeah, I got a comment… FUCK YOU!
_______________________________________________________________________________

Filmen är intressant för alla som gillar hårdrock eller är intresserade av musik.

konflikt just nu: Jordränta om sjömän , Olle slutar vara arg och Syrran om Petra Östergrens bok.

Jag vill också likt Samhällsfeber uppmana alla att gå på demonstration för ungdomshuset i stockholm på lördag den 10:e mars kl 14.00 på Stureplan.

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

7 kommentarer

  1. Jag gillade dokumentären, det var kul att se men däremot tycker jag att den innehåller väldigt många faktafel när det gäller hur Dunn kategoriserar alla de olika banden i genrer. Om jag inte minns fel så vill han kategorisera Cradle of Filth som ”Norsk black metal”, det köper jag inte. Nu var det ganska länge sedan jag såg den så jag kommer inte ihåg allting som jag irriterade mig på då jag såg den. Men visst, alla vill alltid klaga på något när det gäller dokumentärer som denna.

    Annars föredrar jag Ghaals kommentar om vad som driver Gorgoroth:

    Ni som vill se intervjun med Necrobutcher kan göra det här:

  2. Necrobutcher och resten av de töntinga norska och ickenorska BM-fjantarna är dumma i huvet. Jag har skrivit om mitt förakt för själva kulturen (inte musiken) och deras jargong och livsstil precis i början av mitt bloggande. Mycket av BM’s jargong är just vidrighet och extremism. Visst, det är lockande för vissa och till viss del intressant.

    Det var ett tag sen jag såg filmen men det kommer ihåg att jag tyckte om den mycket. Tom Araya’s citat är klockrent, speciellt då han själv är katolik.

  3. Tack för länkarna Jarno. Kategoriseringarna visades så snabbt att jag knappt hann se dem tyvärr och alla kategoriseringar blir bristfälliga.

    Tom
    Jag håller med om att de norska black metallarna är riksmongon. Nassar dessutom flera av dem, men grejen är att det blir att skriva mig på näsan som tittare att komma och berätta det.

  4. Jag förstår det. Jag har svårt att behärska mig gällande den typen av människor. Det blir lite konflikt antar jag. På samma sätt som säkert till synes helt vanliga människor avfärdar vår hårdrock eftersom de inte förstår det, gör jag precis samma sak med BM. Å andra sidan är jag väl mer insatt i ämnet än ”vanliga” människor.

    Förövrigt tycker jag det är missvisande med kategorisering av musik. Visst, för journalister och andra kan det vara lättare att sätta en etikett på musiken. Viss genrebeteckning går an, men när vi börjar röra ner på atomnivå eller beståndsdelar blir det mycket. Det räcker för mig att veta att det är BM som spelas. Inte norsk progressiv, skogstokig, melodiös, stoneraktig BM med tydliga inslag av vikingametal och asatro

  5. Hej namnet är andreas. Skulle bara vilja veta lite saker om ett arbete som vi håller på med i skolan. Vi ska skriva om fornodisk mytologi och asatro. Jag ville kolla upp vilken slags musik och vad för shanger det innebär inom detta område ?

  6. Hej Andreas, jag har ingen aning om vad asatroende lyssnar på, kanske en del country western eller nåt sånt.

  7. Thanks for some other informative web site. The place else
    may just I get that type of info written
    in such a perfect way? I have a challenge that I
    am just now running on, and I’ve been on the glance out for such info.


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s