[uppdaterad] Naziattacken och den liberala attacken

Österfärnebos feministfestival blev attackerad av nazister. Det är långt ifrån den första av den typen av attacker och lär knappast vara den sista. Lite blandade våldsdåd är inte alls ovanligt för naziströrelsen och inte sällan en del i en större strategi av att skapa oro och skräck. Det är en beprövad strategi för dem. Favoritbloggen Svinstian skriver bland annat om detta.

Men nog om dessa knäppskallar, det finns en annan skola knäppskallar som berör samma tema. Petter skriver om dessa på Dagens konflikt. Det är Lodenius, Sandelin och Svensson som är på jakt efter bevis på att extremvänstern är precis lika hemsk som extremhögern. Genom att omvartannat ta intervjuade på orden och att hitta på egna tolkningar blir forskningen väldigt tunn. Det finns dock en nisch för detta i media eftersom de radikala delarna av arbetarrörelsen hotar den rådande ordningen. Det är ju hela den socialistiska rörelsens idé, men grunden till detta kan inte jämföras med nazism. Suffragetterna arbetade med liknande medel och få idag kan kalla dem för nazianstrukna trots bombdåd och upplopp. Våld är en del av arbetarrörelsens och våra rättigheters historia, men det gör den inte det minsta fascistisk – tvärtom.

Uppdatering: Angående Axess och uthängningen av vänsterextremister har det publicerats en fin grej på Motkraft. Om du har ont om tid kan du läsa andra halvan bara, det är där den vackra Niklas Svenssonbashingen är med.

_____________________________________________________________________________________
Annars vill jag hälsa Guldfiske välkommen till Konfliktportalen. Det senaste inlägget är väldigt bra om oroande tendenser i Italien (och då menar jag inte att Zlatan avgjorde för Inter). Intressant.

Konflikterna i samhället

Konfliktperspektivet får aldrig glömmas bort. Liberaler och högerfolk vill gömma undan att det finns grundläggande konflikter mellan arbete och kapital och mellan kön. Det är inget naturgivet utan har formats av det ekonomiska system vi haft i västvärlden sedan ett par hundra år. Konflikten har funnits tidigare men inte byggt på samma samma saker. ”Den fria viljan” har ersatt det feodala synsättet att Gud har givit oss vissa positioner i samhälllet och att vi bör förbli där. Men skillnaden är i praktiken mycket liten, de flesta blir vid sin läst, för att de inte vet hur andras lästar ser ut. I ljuset av dessa gamla kunskaper ser jag med glädje hur ett gäng kamrater från bloggportalen har lanserat ett nytt projekt – Dagens Konflikt.

För alla som dör av nyfikenhet angående vad bandet håller på med kan jag säga att vi har börjat spela in lite nya låtar.
_____________________________________________________________________________________
På konflikt: Muller, akuhujan, slutstadium.

Intressant

Finns Per Gudmundsson på riktigt?

Ibland undrar jag om människor finns på riktigt. Enligt Gudmundsson är det komiskt och slående kommunistiskt att partiledningen går i arv. Han upprörs över att Lasse Ohlys dotter hamnade som reserv i Ung Vänsters styrelse.

Jag undrar om han har reflekterat över ett land i väst som efter nästa val kan ha styrts av två familjer sedan 1989, helt oberoende av nätverk och släktskap. Eller varför inte att halva Sveriges politikerkår är släkt eller buksvågrar/svägerskor? Nej det handlar om att människor som är vana vid en politisk miljö blir politiskt tänkande. Man blir som man umgås helt enkelt.

Jag har sagt det tidigare, om gräddan av liberala tänkare inte har mer att komma med finns ingen anledning till oro.
________________________________________________________________________________
För övrigt vill jag hälsa Autonoma Kärnan välkommen till Konflikt. Nytt annars är: Petter om syrror, Syrran om asylkassan, , Nika badar och Akuhujan om biologism Intressant?

Hårdrock är arbetarklass och arbetarklassen är vi!

Igår skulle jag på Johan Ingerös föredrag om varför hårdrocken är en frihetsideologi på Timbro. Men tölpen hade sjuknat till och jag fick missa SM i liberalbashing på Timbros lokaler. Men nu har hans artikel ändå kommit ut på magasinet Neo.

För er som vill slippa läsa artikeln kan jag i korthet summera hans argument. 1. Det finns några hårdrockare som är republikaner. 2. Hårdrocken tilltalar vit manlig arbetarklass som i viss utsträckning vände sig mot vietnamkrigsmotståndet. Sen finns det inga fler argument förutom att han blev dåligt behandlad när han gick med i LUF. Buh-Fucking-Hoo Johan. Vad jag ser är någon som försöker foga samman två grejer han gillar. Men det funkar inte riktigt så, liberalismen har lika lite med hårdrock att göra som kristendomen har med hiphop. Jag hade faktiskt sett framemot lite argument som jag kunde angripa men det är svårt. Att texten drar slutsatser som ”att inte tycka att staten ska lägga sig i är man höger” eller ”om du gillar vapen och inte staten så tycker du som Bush, och Bush är liberal” – nej, det håller inte.

Dave Mustaine, sångare i Megadeth och föredetting i Metallica, tar Ingerö upp som liberal eftersom han är born again Christian och att han ställde kritiska frågor på demokraternas partikonvent 1992 är väl som born again christian snarare ärkekonservativ än något annat. Att han också under tidigt 90-tal i en intervju i Diesel (klassiskt hårdrocksprogram på SVT) sa ”If war is good for the economy, money sucks”. Mer tydligt i intervjun är att han är kritisk till hela den amerikanska politiken, snarare än högliberal.

Och att det finns några hårdrockare som är idioter, förlåt liberaler, är inte ett exempel på att hårdrocken skulle vara liberal. Motexempel finns det massor av; Sveriges hårdrocksikon Peter Dolving från The Haunted som är anarkist, de tyska thrashkungarna Kreator (vad säger oss titeln Progressive Proletarians?), för att inte tala om Rage Against the Machine, de kom jag på bara på rak arm. Förutom dem finns ju många som betonar sin arbetarklassbakgrund och stolthet av den som Iron Maiden och Entombed. Tompa i At The Gates spelade sen i Skitsystem och det tyder knappast på en högeranalys. Jag skulle kunna fortsätta, men det får gärna göras i kommentarerna nedan eftersom jag tycker det är intressant.

Vi kan ta exemplet med Metallica och Napster. Där de från att ha varit hjältar i hårdrocksvärlden blev hatade en masse. Så mycket för det liberala försvarandet av rättigheter. Hårdrockare bryr sig i allmänhet inte så mycket om politik, men det finns oftast en arbetarklassbakgrund och en slagsida åt vänster skulle jag säga utifrån de hårdrockare jag träffat. Folk som bor i lägenhet med halvtaskiga jobb vill inte höra texter om avskaffandet av fastighetsskatten.

Är det här vad högern har att komma med nuförtiden ser framtiden ljus ut.
_____________________________________________________________________________________________________________
Intressant så det förslår.
Konflikt: AKu, slutstadium, petter

Det stormar i vattenglas

Vad hände med liberalismen? En hätsk debatt har startat i bloggosfären. Höger mot vänster, förstånd mot missförstånd etc etc. Allt grundar sig på en artikel konfliktkollegan Petter Nilsson skrev på SVT Opinion. Iallafall är det roligt vilken moralpanik som hans inlägg (som är väldigt läsvärda) lett till. Den roligaste kom från någon rutten folkpartist i Nacka som jämför honom med Klas Lund (som kallades Carl Lund hö hö).

Debatten handlar om huruvida liberal realpolitik är våldsam. Historiskt sett är det ingen tvekan om att det är så. Allmänningar, folkets gemensamma egendom, beslagtogs av rovgiriga kapitalister. Inget skydd fanns för arbetare, de betraktades i bästa fall som djur och som maskiner i sämsta fall. Håller du med? Samma sak händer idag i organiserad form, men inte i Västeuropa. Jag tror det är viktigt att börja prata om realliberalism på samma sätt som vi pratar om realsocialism. Alla kan vara överens om att vi inte lever i den bästa av världar trots att världen styrs av människor som på olika sätt kallar sig liberaler. Ett färskt uppmärksammat exempel är Lundin Mining som följer liberal logik och plundrar naturresurser i Kongo.

Jag väntar mig egentligen ingen bra debatt utifrån detta. Det är lite som att diskutera Sovjet med Kommunistiska Partiet. Det blir inte så bra när en part bara försvarar sig och inte vill lyssna. Men det är lite roligt att se liberaler i försvarsställning eftersom det inte hör till vanligheterna nu tyvärr.
_______________________________________________________________________________
Snart kommer en nylansering av konflikt också. Det blir coolt. Välkommen zvitterjon också!

Intressant

Nosotros somos ustedes

På väggen bakom min dator sitter en affisch med en maskerad kvinna (t-shirt-maskeringen, den överlägset snyggaste…). Under står det ”Nosotros Somos Ustedes”, taffligt översatt Vi är ni. Jag brukar då och då fundera på de orden. Att bilden är vacker och precis lagom etnochic vägs upp av orden, Vi är ni. Som jag fattat det är det något Zapatisterna brukar säga och det handlar i grund och botten om solidaritet.

En gammal granne jag träffade på krogen i helgen frågade mig om vad vänsterfolk egentligen menar med solidaritet när de kämpar för högre löner samtidigt som folk svälter på andra sidan jorden. Jag tog längre tid på mig att förklara än jag behövde, men efter ett tag kom jag på det korta självklara svaret. Eftersom vi sätter klass före nation. Det borde vara självklart men nationsgränserna påpekas överallt hela tiden på ett sätt som inte klass gör. Det nämns som något väsentligt och dras upp som den stora skiljelinjen i människors liv. Överklassen är mycket bättre än vi på att just känna gemenskap över nationsgränser. En transnationell elit känner sig lika hemma i Dubai som i Stockholm, medan vi oftast inte ser likheterna med andra utan skillnader.

Det handlar inte om att arbetarklassen är likadan överallt, eller att vi delar samma kultur. Vi delar något mycket mer fundamentalt än så. Vi delar ett intresse och en gemensam position i samhället. Ett intresse i att få mer tid över, att inte slita ut oss och att kunna känna trygghet. En position som bygger på att vi säljer vår arbetskraft för att överleva. Invändningen som oftast följer är att vi i Sverige inte svälter eftersom det finns ett trygghetssystem. Som arbetarklassen kämpat till sig under årtionden av konflikter och hot om strejker och stridsåtgärder mot kapitalet. Att det finns fattiga som svälter har inget att göra med att arbetarklassen i andra länder har det bättre, det har att göra med att överklassen suger ut befolkningen.

För att återgå till Vi är Ni. Det finns en koppling till hela maskeringsdebatten här också. Oftast brukar jag se maskering som en taktisk aspekt (och estetisk), men det kan lika gärna visa på att det inte spelar någon roll vem det är som gör en aktion. Genom maskering görs man ansiktslös så att säga. Den liberala diskursen kräver ansvar och vill hela tiden att det är fria individer som utför och alltså måste stå till svars för handlingar. Vad det egentligen betyder för oss förutom skuldbeläggande återkommer jag till i ett annat inlägg.

_____________________________________________________________________________________________________________
På konflikt: Akuhujan skriver om fel sex, Kimpa Müller mycket intressant om SACs strategier och Syrran och Gazatortyr. Annan spännande läsning är gamla Folkmakts nya vitblogg.

intressant

Alla gör det…

Maska på jobbet eller i skolan – praktiken alla på något sätt gör men ingen riktigt pratar om. Upsala Nya Tidning som har – helt oväntat – skrivit ett par artiklar om fenomnet ur ett rätt vettigt perspektiv (länk). En del menar att det är av lathet folk maskar, andra pekar på att det är en politisk praktik. Jag tror det handlar om att de flesta jobb är så förbannat långtråkiga och att det underlättas av att antingen bara öka sin lön lite genom att ta med nåt kul hem (så kallad själv-valorisering) eller bara att prata med trevliga arbetskamrater och dricka gratis kaffe.

Samhället har förändrats och många av de gamla stora arbetsplatserna har blivit ovanligare. De stora kollektivens tid känns lite passé just nu. Mycket av den forna identifikationen med en klass är försvunnen och något mumbojumbo från postmodernismens avfallsplats där alla är isolerade fria individer har ersatt tanken på att vi har gemensamma intressen. Det är därför helt naturligt att arbetsplatskampen har förändrats men kampen mot arbetet i sig fortsätter. Facken har inte samma pondus längre och istället för att organisera sig tillsammans så förbättrar man sin situation lite grann själv genom att maska på ett eller annat sätt. Inget ont i det alls, alla har inte möjlighet att skapa kämpande arbetarkollektiv, eller ens någon form av kollektivitet överhuvudtaget på sin arbetsplats.

Maskning är självfallet inte Den Politiska Metoden framför alla andra, men det kan vara ett sätt att skapa en känsla av gemenskap. Och att kollektivt maska eller på olika sätt stödja varandra är ett måste i många branscher där individuellt maskande går ut över andra (sjuk- och äldrevård till exempel). Att göra arbetssituationen drägligare genom att tvinga fram mer personal hellre än att jobba ihjäl sig är ett sätt maskning kan användas på om det görs kollektivt.

Fast bäst på ämnet är egentligen maska.nu.
______________________________________________________________________________________________________________
Sen vill jag bara tipsa om ett grymt inlägg jag råkade läsa om klimatet och alla inlägg som citerar At the Gates borde länkas till.

På konflikt: Syrran kräddar UMR, Reciprocity skriver om reklam och Slutstadium skriver om SD terror.

intressant

Inglan is a bitch

Jag var en kortis i London för liten tid sen. Det är helt omöjligt att överskåda staden, det händer grejer hela tiden och jag får Blade Runner-känsla över vissa områden. Det är också ett samhälle präglat av skrämselpropaganda. Vid flygplatsen visades en film där man såg närbilder på hur poliser förde ut färgade människor från sina hem. Förra året lyckades vi slänga ut 15000 nästa år satsar vi på dubbelt så många berättade en textremsa. Ser du någon misstänkt? Hör av dig till polisen. Annars satt det skyltar upp med uppmaningar till vaksamhet hela tiden och att man alltid ska höra av sig till ordningsmakten. Akta dig för andra människor, var hela tiden vaksam, lita inte på någon annan. Berättade offentliga skyltar mellan raderna.

CCTV-kameror (2,5 miljoner stycken år 2003 och de lär knappast vara färre idag) som enligt folk på plats inte alls leder till att polisen löser fler brott. Deras funktion handlar mer om att skapa en känsla av att ständigt vara övervakad, att aldrig helt kunna slappna av. Både Children of Men och V for Vendetta, två riktigt bra dystopiska filmer, tycker jag spinner vidare på Englands samhällsklimat.

Att kalla det fascism är inte långsökt, samtidigt som det är farligt att kasta omkring sig ordet fascist vitt och brett. Det vi ser är dock steg åt det hållet. Långt farligare än att kalla det fascism är att se samhällesutveckling som isolerade händelser som inte har med varandra att göra. I takt med att de redan nu nedgångna lägenheterna blir allt sämre och när det skärs ned i offentlig välfärd får grupper som British National Party (typ som de svenska Nationaldemokraterna) allt lättare att sprida sin propaganda. Deras, liksom svenska främlingsfientliga partier, framtid finns i ett samhälle där folk känner mer oro. Oavsett om vålds eller terrordåden ökar, ökar oron och rädslan genom den typ av rapportering som är vanlig där och blir vanligare i Sverige.

Men i London finns också ett av de mest fantastiska antifascistiska minnesmärken jag sett, muralmålningen över The Battle of Cable Street. Ca 300 000 antifascister slog tillbaka ett par tusen brunskjortor och polisen som försökte skydda dem 1936. Halva muralen syns på bilden

För att knyta ihop allt så tänkte jag avsluta med ett citat som knyter an till titeln på inlägget (som alla vet är en klassisk Linton Kwesi Johnson låt):
”Is England becoming a fascist state?
The answer lies at your own gate
And in the answer, lies your fate”

_____________________________________________________________________________________________________________
På konflikt: Kim Müller skriver om klasssammansättning, Reciprocity skriver om världsbanken, Redundans skriver om ABF, NEO och borgerlig strategi, Vida Latina skriver om FARC och slutstadium outar sig som vänsterpartist.

Intressant

Kina på randen till ny revolution?

Kina är på gång nu. Och då menar jag inte den kinesiska staten eller företagen, som visserligen också är riktigt aktiva, men det är inte det som är min poäng. Jag talar om den kinesiska arbetarklassens rörelse, fjärran från Pekings kontroll och partipampars maktkåthet.

Jag har nyss läst Marcus Haraldssons En linje genom Kina om hur han cyklade genom halva Kina först 1999 och sen samma resa sju år senare. Riktigt spännande läsning och en rätt bra grund för att lära känna Kina (inklusive en massa spännande sidospår). Lite av poängen med boken är att visa på hur Kina har förändrats. Fattigdomen finns kvar, korruptionen likaså, men ändå moderniseras hela samhället.

Kommunistpartiets egen statistik på oroligheter visar på hur missnöjet ligger och pyr, 2003 var det 58 000 protesthandlingar och 2005 hade antalet stigit till 87 000. Ca 50% ökning på bara tre år. Ett stort problem är, för oss som inte pratar kinesiska, att dessa nyheter sällan når ut. Även inom landet tystas mycket av kritiken ned.

Den hyperkapitalism som drabbat Kina sedan Maos död då Deng Xiao Ping tog över drabbar arbetarna väldigt hårt, förmodligen i samma skala som Maos misslyckanden. Enligt China Worker (en av de få engelska kanalerna för info om arbetargrejer, trottar för övrigt) dog 136 000 i produktionen under 2004. Utländska och kinesiska företag får i princip gratis arbetskraft (minimilönen ligger på ca 4 kr i timmen och den betalas inte alltid ut) och en stark stat som slår ned alla uppror och förhindrar insyn. Idag kan vi dessutom läsa i DN hur folk får flytta för att göra rum åt nya finanskvarter.

Alla stora imperium faller. När Kinas tillväxtunder krisar i takt med att arbetarklassen på landet får sina liv förstörda av miljökatastrofer kommer det att hända grejer. En teori som förs fram hos en historiker Haraldsson pratar med är att Kinas stora imperium har allt kortare livslängd. Intressant är hur försöken med lokaldemokrati försöker, och ibland lyckas, utmana företagens profithunger.
__________________________________________________________________________
Det är kul att ha kommit igång och blogga igen och jag vill välkomna Kim Müller och Reciprocity till konflikt. Syrran uppdaterar stadigt och också Akuhujan. Undertäcket skriver om nazisternas attack på Glassfabriken.
Om man vill veta mer om Kina kan jag rekommendera Kinalotsens nyhetsbrev.

Militant antifascism och en utmaning om det vanligaste missförståndet…

OK, här kommer en bloggutmaning till de andra konfliktarna samt även till Bergspredikan och Slutstadium. Alltså, red ut de vanligaste missförstånden kring teori och praktik för utomparlamentarisk vänster, radikalfeminism eller vad det nu kan gälla.

Jag tänkte ta upp det där med att våldsvänster är samma sak som fascister. Ofta hör man att antifascister är lika goda kålsupare som fascister, med hänvisning till att antifascisterna kanske blockerar en demonstration, försöker stoppa den eller kanske pimpar en ride. Missförståndet grundar sig i en dålig eller helt frånvarande maktanalys.

Fascismen är inte en metod på samma sätt som socialism eller kommunism inte är en metod. Att använda våld är inte fascistiskt i sig och att begränsa någons utrymme är inte heller fascism. Fascismen är en ideologi som bygger på en mängd komponenter. Om man tittar på ne.se så står det till exempel:

en antidemokratisk politisk lära som betonar ledarprincipen och särskilt bekämpar arbetarrörelsen

Den starkes rätt är en annan princip som är typisk för fascismen och som inte finns bland vänsterideologierna men däremot som Harald Ofstad så skriver om i Vårt förakt för svaghet.

Att sakna maktperspektiv, alltså att se hur och vem som drabbas och vem som tjänar på något, är ganska vanligt i dag. När fascister på stan för spö är det knappast ett samhällsproblem. Det är däremot diskriminering av blattar på alla olika plan. Oavsett om det är att inte få gå in på krogen, inte få något jobb, hela tiden bli misstänkt som våldtäktsman/terrorist eller hela tiden bli ett offer. Det är en del av ett system som bygger på dominans. När det handlar om att ge sig på individer eller sammankomster av grupper som jobbar för att försämra våra livsvillkor (genom att sätta folk före klass, män före kvinnor etc) är det helt enkelt ett försvar. Men vänta nu, det är ju precis samma argument som de säger. Ja precis, men man kan inte bara kolla på ett argument utan man måste se de bakomliggande orsakerna och konsekvenserna av deras politiska handlingar och våra politiska handlingar. Det är därför de flesta är för att de Allierade krigade mot Axelmakterna och mot vad Axelmakterna gjorde under andra världskriget. Själva handlingarna att med våld stoppa något är inte fascistiskt i sig, vare sig i krigs- eller fredstid.

Hitler själv lär ha sagt att det enda sättet de hade kunnat stoppas vore om de stoppats på gatorna under 20 och 30talet. Det tyska Antifa (från Antifaschismus) bestod av socialdemokrater och kommunister som bekämpade nazisterna på gatan, precis som antifascistiska och antirasistiska grupper gör idag. Att vi idag lever i en demokrati kan vi vara glada över, och militant kamp är ett viktigt redskap för att behålla den liberala demokratin (som trots dess brister är bättre än fascistisk diktatur).

Visst kan det vara problematiskt med våldsanvändning, och visst är fascism och rasism inte problem som vi löser genom att bekämpa fascister eller rasister. Det är kapitalismen som är problemet och roten till fascism, men symptomen som innebär ökad rädsla och oro bör vi bekämpa så effektivt det går.
________________________________________________________________________________

På konflikt går livet vidare: Antigon fortsätter spruta ur sig bra inlägg, Akuhujan parafraserar Knutna Nävar, Mllstrm klottrar, Syrran bashar anti-abortretorik och Nika skriver om Peru (fast där är hon inte nu). Redundans skriver om Marx och Jordräntan om kontrafaktiska romaner.

Intressant?

Andra bloggar om: antifascism, utmaningar, militans, våld, kålsupare