See You In Hell… live på Ungdomens hus 17/1

Uppsalabor mot rasism ordnar musikkvällar en gång i månaden under våren. See You In Hell och Damaged Seed ska spela den 17 januari. Det är första spelningen på typ två år. Yeah!

rock7copy.jpg

Annonser

Musiken som vara

Alla har någon relation till musik. Hur vi ställer oss och påverkas av musik är så klart skiftande. För mig kan det gå långa perioder utan att jag berörs speciellt av musik för att sen helt slukas av ett riff, en melodi eller ett groove. Samma sak med att spela själv, ibland kommer ett sug av att spela bara och när jag då börjar brukar det dyka upp något nytt som ibland utvecklas till en låt och ibland inte. Det egna skapandet och musiken är intimt förknippade även hos folk som inte betraktar sig som vare sig musikaliska eller spelar instrument. Vi sjunger i duschen, nynnar när vi är ute och går, nickar med till musik, dansar och visslar. Människan är kreativ till sin natur och såväl melodi som rytm är något vi använder i talet.

I modern tid har musik blivit en vara. Precis som hela vår tillvaro idag har kommit att präglas av något annat än bruksvärden har huvudfunktionen inom musiken blivit bytesvärdet. Musiken blir kontrollerad och ägd och inte något för alla eftersom den är en vara kräver den att vi betalar med vår arbetskraft förstelnad och förfrämligad i pengar. Det här påverkar vår relation till musik. Det blir något förknippat med prestation snarare än med glädje – bland musiker blir detta ofta extremt tydligt. När vårt arbete inte är vårt eget försvinner också mycket av glädjen i det. När jag var yngre var jag ofta orolig att jag inte dög, inte sjöng tillräckligt rent – det sitter fortfarande kvar hos mig – eller var tillräckligt tajt eller att jag ökade/sackade. Idag (inbillar jag mig?) att jag kan njuta mer av att spela. Även om det inte alltid låter skitbra finns det en energi i musiken som både ger kraft och utmattar på samma gång.

Begreppet kring hur relationer mellan människor blivit relationer mellan varor kallas reifikation och myntades av Georg Lucás i den mytomspunna Historia och klassmedvetande (ännu en bok som jag aldrig kommer orka läsa). En mycket fin artikel som Andreas Malm skrivit om reifikation går att läsa här Reifikationen präglar hela vårt samhälle till en sådan grad att vi knappt ens ser den. Vid privatiseringar av allmänningar eller vräkningar av ockuperade hus påminns vi om det, men det som har blivit normalt för oss idag (att det är sjukt svårt att få vettig bostad till rimligt pris eller att vårt arbete är en vara som någon annan än vi själva har kontroll över etc) förefaller för många som det enda sättet det kan vara. Just eftersom vi ser det som så normalt är det också svårt att angripa på ett sätt som känns meningsfullt, det om något är vänsterns uppgift – att hitta nya vapen. Förhoppningsvis kommer jag på något smart någon dag som jag kan skriva om.
Jag ställer mig frågan om bara formulerandet av att en annan värld kan vara möjlig i sig är revolutionärt. Malm skriver om det i sin artikel, men jag vete fan. Någonstans inbillar jag att det måste krävas handling snarare än tankar om att det kan finnas.

Internets utveckling har verkligen förändrat vår relation till musik. I vår rika del av världen (och på många andra ställen också) har Internet betytt i princip fri tillgång på musik och film. Sidor som MySpace tror jag också förändrar vår konsumtion av musik och framförallt underlättar det för oss som vill sprida vår musik på olika sätt. See You In Hell… finns fortfarande inte på MySpace dock, men det kommer nog i januari. Well well, jag återkommer till detta. Det här är bara början…

Jag är dessutom fortfarande jävligt arg på Metallica för att de stängde Napster (det hade säkert aldrig hänt om Cliff Burton levt).

Heavy X-mas

Många därute i stugorna ställer sig så här i juletider frågan; vilken är egentligen den bästa metal jullåten? Här kommer en lista.

Till att börja med finns två kategorier hårdrocksjullåtar, dels de som är jullåtar i hårdrockstappning och dels “vanliga” låtar med jultext/stämning. Den senare kategorin är överlägset bäst, med undantag av Korns Jingle Balls så är faktiskt alla jullåtar i hårdrocksversion riktigt illa. Det gör att hela Twisted Christmas (Twisted Sisters julskiva och tillika enda studioalbum med nyproducerade låtar sen 1987) från i år går fetbort. Jag tänker inte ens recensera det eftersom det är för mycket Black Ingvars och för lite metal. Jag var mycket nyfiken på skivan Brutal Christmas som jag inte lyckats få tag i, sen var det synd att jag inte hittat Venoms Black Christmas heller.

Ok, nu kör vi och börjar uppfrån.

Nr 10. AC/DC – Mitstress For Christmas (1990)
Ja, mistress och Christmas rimmar nästan och det är typ kring det låten är uppbyggd. Jag är ingen stort AC/DC fan i normala fall heller men det här är verkligen inte bra.

Nr 9. Paul Di’anno – Another Rock n Roll Christmas (1994?)
En riktigt dålig låt av den tidigare Iron Maiden sångaren. Usch.

Nr 8. Tankard – Fuck Christmas (1995)
Tysk Speedmetal, det låter som en bra grej, men Tankard är inte bra. Låten är mer hardcore egentligen.

Nr. 7. Slade – Merry X-mas Everybody (1980)
Trevligt struttigt och glatt, knappt hårdrock men de platsar ändå tycker jag nog.

Nr 6. Trans Siberian Orchestra – Heavy Metal Christmas Guitar
Instrumentalt. Episkt och ganska vackert men det är knappt hårdrock. Lite symfrockigt liksom, och det är jag ju ganska svag för. Trans Siberian Orchestra har släppt inte mindre än tre (av fyra totalt) album med någon sorts jultema. Helt sjukt, är de besatta eller nåt? Jag blir nästan arg på sånt.

Nr 5. Korn – Jingle Balls (1999)
Helt enkelt en skitlångsam version av Jingle Bells. Det blir inte så dålig som man kan tro, lite på grund av att de gjort melodin lite mer disharmonisk. Jag hatar Nu-Metal rent generellt.

Nr 4. 220 Volt – Heavy Christmas (1984)
Helt oväntat, jag har knappt lyssnat på 220 Volt och det var ett band som vi hånade under gymnasietiden för att de såg så sjukt töntiga ut. Det vore synd att säga det är en bra låt, men den är inte helt dålig i alla fall. Och sen är den lite barnsligt glad så där så jag inte kan låta bli att gilla den. Framförallt är det underbart med att både sjunga och spela melodistämman under refrängen.

Nr. 3 Type O Negative – Red Water (Christmas Mourning) (1996)
En bra Type O Negative låt rakt av liksom. Jag gillade Type O Negative mer förut men tycker fortfarande de är lite mysigt att lyssna på.

Nr 2. Spinal Tap – Christmas With the Devil (1984)
Även om Spinal Tap är ett plojband skapat för filmen This Is Spinal Tap. Det är absolut inte någon av de bästa låtarna på skivan men jag tycker det är schysst 70-tals stämning i den och den är precis lagom töntig.

Nr 1. King Diamond – No Presents for Christmas (1985).
Det är en bra låt, absolut inte en av King Diamonds höjdare men ändå stabil. Det är förövrigt den första han gjorde som soloartist efter att Mercyful Fate splittrats.

Det var det. Tipsa gärna om andra hårdrocksjullåtar om ni vet några.

Årets skiva?

Jag hörde Heaven Shall Burn första gången när jag tatuerade mig i oktober. Hårdheten och råheten tog fokus från att det gjorde rätt ont och det var skönt. När jag sen lyssnade på skivan hemma hittade jag inte riktigt tillbaka till känslan för låtarna förrän efter typ 5-10 genomlyssningar, då kom det. Tyngden, snabbheten och råheten fick det att pirra i magen, nästan som ett glas champagne.

Även om Heaven Shall Burn refereras som Death Core skulle jag säga att beteckningen, i alla fall på Deaf to Our Prayers, inte riktigt stämmer. Det låter mer är en blandning av At The Gates och The Haunted för mig. Texterna är i allra högsta grad politiska; veganism, antikapitalism och antifascism är återkommande teman. Lustigt nog ganska lika våra egna texter (texterna till Deaf to Our Prayers kan läsas här).

Mina två favoritlåtar från skivan är Of No Avail och Armia. Lyssna och njut när du kan.

Hårdrockens underbara värld

Here we go! Det kommer nog ta ett tag att få igång någon sorts regelbundenhet i detta, men förhoppningsvis sparkar prestationskraven mig i röven och får mig att skriva mer låtar och texter. Jag kommer att lägga upp texter vartefter jag orkar och vågar och skriva kommentarer där det behövs. Eventuellt kommer jag någongång också våga mig på att tolka hela t.A.T.u skivan Dangerous and Moving automarxistiskt.

Are you ready for some darkness?

C U in hell…