Nina Björk, liberalismen och klimathotet

Ibland är jag glad att jag prenumererar på DN. Det händer ungefär varannan eller var tredje månad eftersom då skriver Nina Björk en söndagskrönika. Hon levererar knivskarpa analyser som faktiskt vågar gå bortom vänster-högerdiskursen och ifrågasätter hela det kapitalistiska tankesystemet. Rent generellt har jag väldigt svårt för kulturpersonligheter men jag smälter av några av de krönikor som Nina Björk skrivit.

Den 25/2 handlade det om liberalismens oförmåga att ha någon typ av miljötänk. Björk tar upp hur liberala tidskrifter – t ex Neo – pratar om alarmismen som det stora hotet inte miljöproblem (vilket är väldigt lätt att göra för vita intellektuella liberaler boende i Sverige). Enligt liberala modeller finns det ingen riktig begränsning för individen. Hon är fri och har rätt att göra vad hon vill med sin kropp, sluta vilka kontrakt hon vill etc. Eftersom liberalismen bygger på att inte alla utan bara vissa handlingar påverkar andra individer blir de handlingsförlamade i klimatfrågan. Men de förestående problemen handlar inte om att vi ska byta från ett klädmärke till ett annat utan att hela vår livsstil måste bytas ut. Frågan är om det är en uppgift för individen. Björk skriver:

Kroppar är beroende av varandra och av den natur inom vars ramar vi lever. För en liberal är det synonymt med att individualitet är hotad. Och det är för dem ett större hot än en förstörd miljö.

Huvudet på spiken. Liberalens lösning på miljöproblemen är att vi som individer ska börja konsumera rättvist och schysst. Att vi helt plötsligt ska börja bete oss på ett sätt vi själva, som individer, förlorar på genom att handla dyrare produkter. Är det rimligt att tro att det kommer hända? Nej, just eftersom det bryter med en logik som handlar om att ekonomiskt se oss själva som individer och inte som kollektiv. Varför ska jag överhuvudtaget kunna konsumera på ett sätt som verkar negativt på miljön (och därigenom på allt levande)? Och jo jag vet, alla typer av produktion påverkar miljön på ett eller annat sätt, men det är inte riktigt relevant idag när vi ser hur kapitalismens varulvshunger sliter planeten i stycken.

Jag har tidigare skrivit om en annan krönika som avslutas så här.

Längtar vi efter ett människoskap där vi älskas utan krav på prestation, där vi är uppskattade bortom meriter? Skulle det i så fall gå att göra politik av en sådan längtan? Går det att överföra en relation inom familjen till förhållanden inom samhället? Är det rent av just det som Osynliga Partiet vill göra när de protesterar mot arbetsförmedlingar runt om i landet – alla ska få äta, utan krav på motprestation. Alla ska få vara med, även om de inte meriterar sig genom en enda liten jobbsökarkurs. Politik som utvidgat föräldraskap. Villkorslös kärlek som ideologi.

Villkorslös kärlek som ideologi, hur vackert är inte det? Och hur passar det in i dagens debatt? (hint: inte alls) Men just därför är det så knivskarpt. Hon vågar gå utanför våra normala tankar kring hur samhället bör organiseras. En annan krönika som ifrågasätter arbetsdelningen och specialiseringen i dagens samhälle går att läsa här. Nina, I love you.
_______________________________________________________________________________

Intressant? Jo det är det.

konflikt skriver Syrran om tortyr och akuhujan om judar

Andra bloggar om: , , , , , ,

Dagens skiva: Shout at the Devil

Imorse blev jag väckt flera timmar innan jag egentligen var tvungen att gå upp och lyssnade igenom Mötley Crües Shout at the Devil tre gånger. Mitt första minne av Mötley Crüe var på bilsemester i England 1988. Min brorsa hade Shout at the Devil på kassettband och vi lyssnade på den i bilen. Shout at the Devil som kom 1983 var väl lite av Mötley Crües genombrott. Bandet har levt myten om sex, droger och rock n roll ordentligt vilket resulterat i inställda turnéer, dödskörningar, fängelsestraff och bannlysta videos. Allt skildras i boken The dirt – Confessions of the World’s Most Notorious Rock Band som verkar bli film också, mycket spännande.

motley_crue_shout_at_the_devil.jpg
James Hetfield från Metallica lär ha sagt: ”Då såg vi några prostituerade, men när vi kom närmare såg vi att det var Mötley Crüe”

Jag kan sakna de där lugna fingerplockslåtarna som är bra mycket mer sällsynta nu än förr. På 80-talet hade alla hårdrocksskivor med självaktning åtminstone en låt med fingerplock som var lite lugnare. Skivans höjdpunkter är Looks that kill (kolla youtube nedan) och Red Hot. Annat kul är Beatlescovern Helter Skelter som faktiskt inte alls blir corny, tvärtom är den ganska bra och den passar bra in på skivan i övrigt. Trots att det är en glammig platta känns den rå. Skitigt rocksound kombineras med snygga melodier och Vince Neils hesa stämma.

För alla som undrar över prickarna över o och u i bandets namn finns det en utmärkt artikel på wikipedia om detta. Där får vi också lära oss om bandet Trojan som satte två prickar över o:et…
trojan-cts.jpg
_______________________________________________________________________________
Kanske intressant för några hårdrockare därute.

Nytt på konflikt: Antigon i den rafflande Sagan om parterna del 3 och Undertäcket som ger sitt bidrag till Mikael Wiehe och kuba-debatten

Andra bloggar om: , , , ,

Hårdrocksforum och semlor

Jag vill nu bara tipsa om WeRock som är ett diskussionsforum för hårdrockare. Fördelen är att det är trevlig stämning och att alla typer av hårdrock kan diskuteras utan att det blir en massa pajkastning och ”nejblackmetalärtuffastdukandraåthelvetesombaralyssnarpåIronMaiden”. Inom hårdrocksvärlden upplever jag samma typ av hierarkier som finns annars – ju hårdare och tuffare desto bättre (förakt för svaghet). Men iallafall, bli medlem där för nackdelen som finns nu med forumet är att det inte är jättemycket folk där, men det kan ju lätt ändras.

Och eftersom det är fettistadgen (fettis-dagen eller fet-tisdagen?) så kommer här ett recept på veganska semlor:
Köp semmelbullar av märket Pågens, mandelmassa, sojamjölk och Soyatoo-grädde. Blanda mandelmassa och lite av inkråmet på bullen med lite lite sojamjölk. Spreja på grädde och pudra med florsocker och kanel. Ät i en djup tallrik med varm mjölk. soyatoo_topping.jpg

_______________________________________________________________________________
Annat bra på konflikt just nu är: Syrran som söker slavar, Redundans som ger mig svar på tal angående kultur och flykt, Topp-Petter ger oss gratis lektion i arbesträtt och Undertäcket som pratar om fri vilja

Andra bloggar om: , , , ,

Begär i ett kapitalistiskt samhälle, t.A.T.u och kommunismen del 5.

Del fem i mitt försök att tolka t.A.T.U.s Dangerous and moving med automarxistiska glasögon.

Craving (i Only Want What I Can’t Have) är kanske en av de svagaste låtarna rent musikaliskt på Dangerous and Moving men är intressant så det förslår. Craving, alltså begäret, står som fokus i låten. Våra begär formar hur vi mår och lever våra liv, vad vi ser som viktigt och oviktigt. Men vad formar våra begär? Den normala synen på begär är att vi begär det vi behöver, alltså att våra behov formar våra begär. Gilles Deleuze och Félix Guattari vänder på steken och menar istället att vi behöver det vi begär. Det kan tyckas vara samma sak, men skillnaden är ganska stor. Vad vi begär kan vara olika saker i olika perioder men de är alltid formade av vad samhället på olika sätt får oss att vilja begära. Det är inte skor vi begär, det är Adidas etc. Bertrand Russell var inne på en annan aspekt i sitt nobelpristal – What Desires Are Politically Important? – från 1950:

All human activity is prompted by desire. There is a wholly fallacious theory advanced by some earnest moralists to the effect that it is possible to resist desire in the interests of duty and moral principle. I say this is fallacious, not because no man ever acts from a sense of duty, but because duty has no hold on him unless he desires to be dutiful. If you wish to know what men will do, you must know not only, or principally, their material circumstances, but rather the whole system of their desires with their relative strengths.

Hans analys av kapitalismen haltar en del senare i talet när han skriver in det i mänskliga naturen hamstrar på sig. Jag skulle snarare säga att det är ett behov av trygghet som leder till habegär. I ett kapitalistiskt samhälle lever en stor del av befolkningen under en knapphet snarare än överflöd. En knapphet som leder till habegär.

Ok, men nu kör vi gång med texten:

When I left you, I flew
Did you fly too?
And nakedness befell my way
Only seen in light of day

t.A.T.u väljer att först fokusera på det bräckliga i begäret. Kapitalet skapar hela tiden nya begär hos oss för att vi aldrig riktigt ska känna oss nöjda. Jag tror vi alla efter en rejäl shoppingrunda kan känna oss nöjda med oss själva, vi shoppar som någon sorts belöning som aldrig kan bli varaktig. Nakenheten som t.A.T.u beskiver är en känsla av tomhet, en tomhet som bara ses i vissa sken. Kanske på kvällen innan man ska sova och man tänker på sitt liv och undrar vad fan som spelar roll egentligen. I eftertanken kan vi se tomheten, i vår vardag kan vi känna den.

REF: I only want what I can’t have
I only need what I don’t want
I only want what I can’t have
I only need what I don’t want

So(u)lklart. Begäret utökas och transformeras, det försvinner inte.

And creativity, it soaks my soul
I asked not to be alone
You don’t have to ask me for my hand
I already know where I stand

Jag har tidigare skrivit om hur även skapandet blir prestation. Det som borde vara naturligt blir något som är svårt och fyllt av jobbiga krav. Istället för att ena som musik verkligen kan göra, fungerar den på många sätt separerande – att spela rätt eller fel, sjunga falskt eller rent etc. Det ”naturliga” i musiken, alltså rytm och tonalitet som hela tiden finns runt omkring oss i tal och alla andra ljud i vår omgivning blir något separerat från Musik. Musik blir något främmande, skapandet påverkas av det och blir lätt främmande och kontrollerat av andra krafter än de vi själva styr över. Det kan få en roll av att ta istället för att ge.

Separationen leder också till att vi blir rädda för varandra, för att bli dömda och att hamna i fel fack. Det blir läskigt att be om en hjälpande hand, när det egentligen bara är det vi behöver.

REF

And consequences in the future
And feel it as now
I now I can’t feel the future
But I can be there for you now

Ja vart leder det här med begär då? Jo, dagens begär påverkar framtiden eftersom det vi begär ligger i framtiden. Vi begär inte det vi har utan det vi upplever oss behöva. Men begäret finns hela tiden i nuet. Lösningen på hela problemet levererar t.A.T.u precis i slutet. ”Men jag kan finnas där för dig nu” – rent, enkelt och vackert. Lösningen (eller iallafall någon sorts del av den) finns i närheten till andra.

REF

Låten tar slut sen, men jag vill ge läsaren en extra bonus. Här kommer ett snott citat av Martin Jordräntesson som han i sin tur snott av Riff-Raff nr 7 från artikeln Angreppets och undandragandets kommunism sida 10-11. Det behandlar lite av begärtemat och lite hur vi kommer framåt. Teoretisk dynamit.

På samma sätt som en kommunistisk revolution omöjligen endast kan vara en produkt av en kris, eller av interna kapitalistiska motsättningar, kan den inte vara en produkt av medvetenhet. Arbetarklassen har redan sett igenom kapitalets fetischkaraktär och den enskilde proletären är idag i stor utsträckning medveten om sin ställning i de kapitalistiska produktionsförhållandena. Denna medvetenhet hämmar dock inte hennes alienation. Allt medvetande är idag instängt i den kapitalistiska megamaskinen, och därför finns det bara ett kapitalistiskt förnuft. All innovation och entreprenörsanda förmedlas oundvikligen genom arbetet och kapitalet. Den kriminella är på många sätt småföretagaridealet drivet till sin logiska och mest nihilistiska spets. Gangstern är en människa som gör allt för pengar.

Utifrån detta är det klart att irrationalitet som exempelvis direkt onyttiga och altruistiska handlingar, samt brist på dialog hos upprorsrörelser, ofta kan fungera som ett första steg mot subversiv verksamhet. En rörelse som håller sig inom den rådande moralordningen och som inte tenderar att träda utanför lag och ordning, kommer inte att kunna utvecklas till det Marx kallade anarkins parti i Louis Bonapartes 18:e brumaire. Dock är illegalitet och ifrågasättandet av rådande sedvänjor inte i sig något som kan omkullkasta kapitalet.

Det väsentliga är att de begär som utvecklas i kampen inte kan realiseras inom kapitalismen. När människor angriper kapitalet utan att ställa några krav visar detta på att just sådana begär håller på att väckas. När det inte sker någon kommunikation eller dialog mellan klasserna så har dialektiken mellan arbetet och kapitalet börjat försvagas. Den enda kommunikation som är intressant ur revolutionär synvinkel är den som sker mellan människor som försöker bryta sig loss från den gamla världen. Denna kommunikation är dialogen om taktiken och strategin för formerandet av kommande gemenskaper och realiserandet av nya former av begär. Om revolutionen varken är en ingivelse som ges av medvetande, eller av en kris, är det alltså så att upproret måste innebära en aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredsställas av kapitalet.

_____________________________________________________________________________________________________________

Uppdaterat på konflikt är: Klart grabben ska få pippa, Den nya kvinnan som liberalt projekt och Var i produktionsprocessen befinner du dig?

Andra bloggar om: , , , , ,

Kulturen som flyktmöjlighet

Schopenhauer menade att mänsklig existens är lidande. Men genom kultur (han tänkte framförallt på musik) kan detta lidande tillfälligt glömmas/försvinna. Jag tänker mig att det handlar om närvaro. I musik eller film eller annat kan jag försvinna just i ögonblicket och bara dras med (och dagliga vedermödor försvinner helt, till och med krypande ångestkänslor kan för stunden försvinna). Närvaro kan både bara extremt skönt och extremt jobbigt, rent generellt tycker jag att både förväntningar och minnen är bättre än verkliga upplevelser. Flykten från vardagen är intressant på flera sätt.

Det gamla skägget skriver: ”Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” Det finns tydliga paralleller till hur vi konsumerar kultur idag. Samtidigt som vi använder det för att stänga av det lidande så trubbar det av oss, får bort tankarna från det jobbiga i vardagen – alienationen. Vänsterns svar på detta blir oftast von oben: ”Sluta titta på dokusåpor dumma arbetarklass och gå ut på gatorna i våra organisationers fina demonstrationer istället.” Jag får själv de känslorna från och till, men i min ensamhet så slår jag hellre ihjäl tiden med repriser av Rederiet än genom att läsa böcker och förstå världen lite bättre (men är avundsjuk på alla er som orkar läsa böcker). Nu ska inte det här läsas som att jag är mot att lära sig förstå hur vårt system fungerar, tvärtom. Men det bör inte betraktas som ett krav för att få diskutera. Åter till ämnet, vi söver oss för att vi behöver sövas. Det är så mycket enklare att acceptera än att kämpa emot, även om motståndet är viktigt.

När jag pluggade i Argentina kom jag i kontakt med en massa politiskt folk. De hade varit helt vanliga Joséer och Marior innan helt helvetet brakade lös i slutet av december 2001. Massiva kravaller och repression som ledde till att drygt 30 personer dödades av polis. Miljontals människor på fötter i ett tidigare passiviserat samhälle. Folk berättade att allt de tidigare trott på ställdes på huvudet och de insåg att de behövde varandra. Den tidigare rika medelklassen började sympatisera med arbetarklassen och arbetslösa eftersom de insåg att de delade intressen med dem.

Så slutsatsen för vänsterister är, ni berhöver inte vara oroliga för att folk inte kommer på era demonstrationer, torgmöten och föredragsserier. Hela den biten som byggde upp Folkrörelsesverige från 1800-talets slut till 1970-talet känns inte användbar på samma sätt idag. Vi som fortfarande är aktiva på olika sätt behöver andra sätt att agera på, så det finns erfarenheter när det verkligen behövs. För i Argentina var det inte partierna som var motorn i protesterna, tvärtom blev de en bromskloss då de försökte inkorporera kamperna i sina partier.

Här kommer några tips på kultur att försvinna i:
Preacher
Serien Preacher (som för övrigt ska bli serie på HBO)
Oz – finns att ladda ned på en hubb nära dig – rå och brutal fängelseserie
producerad av HBO.
– Valfri The Haunted platta spelad på hög volym. Ja, de är faktiskt lika bra som Slayer (och det här kommer jag få skit för).
Någon bok av Joyce Carol Oates Hon har de bästa personskildringarna jag läst.

Ett annat sätt för flykt är bra är att träna hårt som fan.
________________________________________________________________________________

Annat intressant är att om man söker på knulla på eniro så…

Nya uppdaterade konfliktisar är: Syrran som äntligen är tillbaka efter sin paus. Petter som skriver om situationen för studenter och hur de utnyttjas (och fortsätter med sin k(r)avallkad av snygga bilder från Itailen) och Akuhujan är orolig för avlyssning och vill bli schlagerbög.

Andra bloggar om: , , , , ,

Åt helvete med privatiserad vård och särskilt åt Attendo Care.

Nyligen skrev jag om bråket på Wild n Fresh. Det blev uppmärksammat i riksmedia och ledde till skyttegravskrig mellan vänster- och högerbloggar. Nu har en ny konflikt poppat upp och vi får se om det kommer skrivas lika mycket om denna. Det handlar om Attendo Care, ett privat vårdföretag som alltså vill tjäna pengar på att ha så billig vård som möjligt. Privatiserad vård är en helt sjuk företeelse som leder till konstant underbemanning (eftersom det är billigare) och därigenom sämre vård.

En person fick sparken sen han kritiserat tanken på att företaget är som en stor familj (det kan iofs stämma om man har en i familjen som bestämmer över resten, hårt bestraffar olydighet och kan när som helst sluta ge medlemmar i familjen mat men jag tror knappast är det där det som de syftar på). Att stå upp för sitt arbetskollektiv och för systematisk vanvård av brukare är jävligt fint, och vi måste visa solidaritet med såna handlingar för att visa vårt stöd. Hos Förenade vårdare kan man skriva insändare och Malmö LS ger tips på vcad man kan göra här.

Detta är bara ett exempel på hur Attendo Care beter sig illa. Från Uppsala finns också exempel på hur Attendo Care köpt upp vård och givit feta vinster till bolagsägare istället för att ge en vettig vård. Här finns några bloggar om detta.

_____________________________________________________________________________________________________________
Intressant?

Uppdaterade Konfliktbloggar: Petter har också skrivit om Attendo och redundans har skrivit om att en annan bostadssituation är möjlig.

Andra bloggar om: , , , ,

Bloggarna och klasskampen

Jag har börjat läsa lite andra bloggar nu också, förutom de underbara intressanta konfliktbloggarna (jag vill också passa på att säga välkommen till Akuhujan, Vida Latina och Petter till konfliktportalen). Men iallafall, det finns en tydlig liberal dominans, inklusive sossarnas bloggar.

Just nu pågår ett ideologiskt generalangrepp på facket. OB-tillägg och fasta jobb är inte viktigt tydligen, vad som är hemskt är stackars företagare som får klappa igen för att de inte betalar riktiga löner. Det är Wild n Fresh som varit på tapeten på sista tiden. här, här och här finns några vettiga bloggar om konflikten, för det är just en konflikt. En mycket tydlig klasskonflikt mellan chef och anställd om hur deras avtal ska se ut. Liberalerna pratar ofta om att det inte finns några klasser längre eller att ägandeförhållandena inte ser ut som de gjorde på 1800-talet och därför är marxismen förlegad. Men vad är just den typen av fackliga konflikter som skedde på Wild n Fresh om inte en klasskamp. Ägaren vill ha mer lön genom dåliga anställningsformer och arbetarna vill ha bättre lön och rättigheter. Pissenkelt.

Genom att föra fram snyftare om ägare som ”tvingas klappa igen” (hela konkurrenstanen bygger ju på att olönsamma affärer ska klappa igen och så snyftas det inte på samma sätt) lockas vi att vara solidariska mot folk som står i motsatt position till oss själva.
Vi lockas att tro att ägarna skulle kunna vara vi.

Att göra:
Småkonflikter inom olika branscher börjar poppa upp till medieytan ur de mörka djupen. Det är bra att de syns, och eftersom vi vinner en hel del av konflikterna märker vi att kamp funkar. Det är ju ändå så vi fått de rättigheter vi har idag. Och om vi inte kämpar på så kommer de försvinna. Så, uppmärksamma de kamper som förs idag, kolla upp alternativ media som motkraft, Yelah eller någon av vänstergruppernas media flamman, intis eller arbetaren och på fikarasterna på jobbet, börja snacka om sånt istället för det sedvanliga gnället som vi ofta hör. Ställ alltid frågan: Vad kan vi göra åt det? när andra gnäller och lyft fram exempel på där bra saker händer. Vi börjar där vi står.

_____________________________________________________________________________________________________________
Andra bloggar om: , , , , ,

Petter skrev ett liknande inlägg nyss, ibland är telepati bra!

Annat bra är akuhujans nyaste om folkpartiet.