Red Metal nu också på MySpace, Hell Yeah!

Nu finns vi äntligen på riktigt, det vill säga på den användarovänligastesidan på internet – MySpace. Det är konstigt att den blivit så stor med tanke på hur usel den är om man jämför med till exempel Facebook som är ett under av lätthet.

Där kan man lyssna på två låtar och ladda ned dem lättare än på den här sidan också.

C U in hell…don’t be late som man säger.

Annonser

Gummisnoddsprincipens allmängiltighet

Gummisnoddsprincipen kallas när en liten grupp går längst fram och därigenom påverkar dem bakom att följa med framåt. Jag brukar förklara rasism i Sverige med den för att försöka lägga ett helhetsperspektiv på nationalism, främlingsfientlighet och nazism. Se att de är olika delar i samma rasistkaka och hur de hänger samman.

Exemplet från tidigt 90-tal är klassiskt. Kris i ekonomin, folk blir oroliga och vill gärna hitta någon att skylla på. Militanta högerextrema grupper som VAM, Vitt Ariskt Motstånd, (bankrån och vapenstölder) och gatuaktivister som Sverigedemokraterna (som på den tiden bestod av mest skinheads och numera är dressmanklädda plastfascister) och rena stolpskott som Ny Demokrati lyckades tillsammans (fast oberoende av varandra) skapa ett mycket rasistiskt samhällsklimat. De utnyttjade den misär som fanns och började peka på syndabockar – blattarna.

Nazisternas våldsdåd (och inte minst lasermannen) hjälpte NyD att bli rumsrena. De kunde predika hur invandrarna kostade pengar, samtidigt som de kunde ta avstånd från till exempel VAM som följde den logiska konsekvensen av deras ideologi. De gjorde sig därigenom mer rumsrena

Ett samhällsklimat är beroende av flera saker, men mycket handlar om hur problemen formuleras. Att som folkpartiet till exempel gör är att måla ut invandrare som problemgrupp spelar rätt i händerna på rasister. Självfallet finns det någon sorts gräns också. För extrema dåd tvingar reaktioner hos de drabbade på något sätt.

Andra bra exempel: sXe Terror Team vs NTO, Malcom X vs Martin Luther King, Djurens Befrielsefront vs Djurens rätt eller vänstern och militanta grupper på 70-talet. Och den logiska följden är frågan: Hur kan vi som kommunister/anarkister (så kallade vänsterextremister helt enkelt) föra kampen så effektivt som möjligt? Bör vi jobba med att skapa en bas för vänsterhegemoni eller göra så militanta aktioner som möjligt för att skapa den basen, eller kanske både och?

För att undvika missförstånd; Frances Tuuloskorpi brukar prata om en folkrörelselinje som bygger på att man på arbetsplatserna alltid ska jobba med dem som är längst bak (det vill säga lägst värderade på arbetsplatsen, oftast städare) för att de sen kommer att knuffa på hela arbetarkollektivet framåt. Jag tror hon har helt rätt i det, det jag pratar om handlar mer om strukturer och hegemoni.

Idén till det här inlägget kläcktes på Metallicakonserten jag var på för ett par veckor sen. Det slog mig helt plötsligt att samtidigt som hårdrocken verkligen blev stor för en bred publik och även folk som inte kallade sig hårdrockare lyssnade på hårdrock var när dödsmetallen slog igenom inom undergroundscenen. Alltså att den extremare formen av Metal banade väg för att göra ganska hård Metal vanligare. Men i dagsläget är jag ganska tveksam till det, men det kanske kan ligga något i det.
________________________________________________________________________

Lite action på konflikt just nu, framförallt petter sprutar ur sig inlägg, Nika skriver bra om hur viktigt organisering är, Mllstrm hatar crocs, aku skriver om klass i koncentrationslägren och Står aldrig still skiver om callcenters. Intressant?

Spelning

Vi hade spelning på Dungenrox-festivalen i helgen. Det var märkligt på många sätt, men också jävligt roligt. Det låg långt ute i skogen utanför Skövde, några i publiken sjöng med i låtarna (vilket jag inte varit med om innan och gjorde mig helt varm). De andra banden som spelade var generellt skitbra också, även om det inte var Metal.

När spelningarna var slut så var det dags för pianobränning, det var mycket stämningsfullt.

dsc00744.jpg
Det går att spela på brinnande pianon

dsc00747.jpg
Eld är coolt

Offeraktivism? – t.A.T.u och kommunismen del 7.

Det fullkomligt dräller in mail, TM och brev med krav på att jag ska fortsätta t.A.T.u och kommunismen-serien. Jag är inte den som inte tar mina fans på allvar så varsågoda.

Sacrifice.

Varför börjar vi säga Nej? Vårt motstånd finns hela tiden, men det börjar i allmänhet formuleras som politiskt under tonåren. Vi ser med stora ögon på hur TV:n visar bilder av svältande barn, uteliggare, miljöförstöring och/eller hur våra föräldrar slits ut på meningslösa jobb.

Can you tell me, softly
How you’ll always haunt me
Can you help me
Hold me
Come to me now, slowly

När vi möts av världens grymhet och våld vill vi mest av allt ha en kram. Någon som berättar att allt ska bli bra. Men det räcker inte alltid, vi vill ha förändring och slippa bli hemsökta av dåligt samvete för hur vi i väst lever över våra tillgångar. Kampen riskerar att handla om att bota det egna dåliga samvetet snarare än att verkligen förändra.

You caress me, smoothly
Calm my fears and soothe me
Move your hands across me
Take my worries from me

t.A.T.u lyfter fram kamratskapen som växer fram i kampen (som jag skrivit om här tidigare) och hur den i sig är revolutionär. Den bygger på solidaritet. Det handlar alltså inte om en aktivism för att vara snäll eller god. Den typen av aktivism blir vertikal, några ska förbättra för de andra som inte förstår.

Jag tycker den formen av aktivism är väldigt problematisk, men menar ändå att moral någonstans finns där. I form av moralism är det så klart värdelöst och rent kontraproduktivt, att det är den enda drivkraften likaså. Men det är svårt att säga att moral (eller etik om man så vill) inte är närvarande när jag står på ett slakteri och ser får med panik i blicken, trångt ihop så de knappt kan vända sig i många timmar (dygn i värsta fall). Ljuden av mordmaskiner i bakgrunden, och andra djurs skrik i bakgrunden. Att jag mår dåligt av det är inte för att jag delar kamp med dem utan därför att jag lider med dem. Aktivismen är problematisk ja, men fortfarande nödvändig.

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
To clear my conscience

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
Sacrifice, sacrifice

Det är tydligt att t.A.T.u läser Nietzsche. Han menar att om man absolut inte har något blir offerrollen något man lätt tar till sig för att få någon sorts relation till makt åtminstone. Hellre Vilja intet än Intet vilja om man säger så. Varför hyllas människor som offrar sig och varför ses självförnekelse och att ge upp sig själv som något positivt? Är några av de frågor som jag tycker refrängen andas.

Eller så har en lite väl idealistisk syn på aktivism, farligt nära humanistisk. Men det tror jag egentligen inte.

Can you feel me, solely
Deeper still and wholly
With your understanding
And your arms around me

Ett annat problem som t.A.T.u tar upp här är aktivismen som något utifrån kommande, inte en integrerad del av livet och inte något som ständigt är närvarande i vardagen. Klasskampen som något man sysslar med på fritiden typ. Klasskampen måste ses som det dagliga motståndet i den sociala fabriken på alla plan, inte bara på fackmöten eller partiträffar.

Can you help me
Hold me
Whisper to me, softly
Move your hands across me
Take my worries from me

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
To clear my conscience

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
Sacrifice, sacrifice

I will sacrifice
Will sacrifice
Will sacrifice
Will sacrifice

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
To clear my conscience

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice

Är det offer vi gör när vi vägrar låta oss somna i flimret av TV:n och istället organiserar oss, eller när vi står upp för oss själva och arbetskamrater på jobbet så vi riskerar att få sparken och hamna på svarta listor? Ibland känns det så, ibland inte. Men genom att våga försöka skapar vi oss möjligheter och glädjen över en vunnen seger i någon konflikt känns riktig. Att döda apati blir en anledning att verkligen leva och inte bara existera.

Samtidigt som vi väljer bort delar av ett ‘normalt’ liv, får vi en uppsättning nya möjligheter. Framför allt ger det oss möjlighet att känna delaktighet och det är en känsla som allt mer försvinner i individualismens tidsålder.

________________________________________________________________________
På konflikt har syrran och akuhujan skrivit bra om dåliga argument respektive mäns osynlighet. Mllstrm skriver om polska syrrors kamp, han som aldrig står still skriver om clownerier och Loca Latina skriver om Chavez och att välja mellan pest och någon mindre farlig sjukdom.

Andra bloggar om: , , Intressant kanske.

Metallica fortfarande pigga

De måste vara i 50-årsåldern nu, men var förvånansvärt alerta, pigga och spelglada kändes det som. Liksom minst 30 000 andra – på ett eller annat sätt hårdrocksgillande människor – hade jag fått tag på biljett till barndomsidolerna.

Jag började gilla Metallica någon gång mellan …and justice for all och Metallica (som ”den svarta skivan” egentligen heter). Och precis som typ alla andra hårdrockare gillade jag den svarta skivan precis när den kom, men när den blev musikaliskt allmängods med singlarna Nothing Else Matters och The Unforgiven tyckte jag plötsligt att de var sell outs. Men jag såg konserterna i Globen 92 och på Stadion 93 i alla fall. Sen hade jag ett långt uppehåll, Load, Reload, S&M, St:Anger har jag knappt hört alls, men blev mycket positivt överraskad när jag såg dem 2003 på Roskilde. Och positivt överraskad blev jag också igår.

Låtmaterialet var bra, dels lite oväntade låtar som Whiplash (som dock känns lite felplacerad när stenrika gubbar spelar den), Disposable Heroes och Ride the Lightning. Annars var det många klassiker, One med en massa bomber, Fade to Black, Enter Sandman och så klart Master of Puppets som var den riktiga höjdaren på konserten.

Några iakttagelser:
– Typ alla besökare pratade dialekt och majoriteten verkar ha varit från värmlandstrakten.

– Gitarrsolon och bassolon är grymt tråkiga att titta på. Vad är grejen? Spelar man i Metallica ska man inte behöva visa hur duktig man är på sitt instrument liksom.

Hur vidriga personer de än verkar vara privat ger de ett riktigt sympatiskt intryck på scen.

DN och SvD skriver om spelningen.

________________________________________________________________________
Konfa: Aku skriver om sitt älskade Estland, Mllstrm vill ge femmor och Syrran undrar vem Federley egentligen är.

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

Entombed – världens bästa band?

Jag hade för mig att jag inte riktigt gillade To ride, shoot straight and speak the truth, Entombeds platta från 1997. Men på midsommar hörde jag ett par låtar från den och insåg att jag hade haft fel, vilket betyder att de inte släppt en dålig skiva överhuvudtaget. Entombed bildades 1989 från Nihilist. Deras tidiga plattor, Left Hand Path och Clandestine satte standarden för svensk dödsmetall och blev stilbildande för genren i Sverige. Inget svenskt dödsband kunde i början av 90-talet låta bli att ta ställning till dem, antingen låta som dem eller medvetet ta avstånd.

Nu är det dags igen. En ny platta från mästarna. Den ligger redan ute på välsorterade torrentsiter och kommer snart till skivbutikerna. Förhoppningsvis är den en lite vassare fortsättning på When In Sodom som kom 6/6/06 passande nog. When in Sodom känns inte helgjuten även om de faktiskt lyckas med att ha med barnkörer som låter bra. Lite vacklande men mer dödsigt än Uprising och Morningstar.

entombed-uprising.jpg

Som jag skrivit innan någongång upptäckte jag bandet med Wolverine Blues från 93 (eller var det EP:n Hollowman från samma år?). Hur som helst, de rockigare låtarna blandat med det brutala soundet bröt ny mark i hårdrocksvärlden. Sedan dess har de inte varit rädda för att utvecklas och prova nya terränger. Den otroligt underskattade Same Difference är ett exempel. Dock blev jag nöjd när de gick tillbaka till Death n Roll soundet på Uprising (som för övrigt innehåller In The Flesh världens bästa låt – objektivt – och covern Scottish Hell som kan vara bland det tyngsta någonsin).

Några komponenter som gör Entombed så bra: Förstås är gitarrljudet, det krossande tunga sunlight soundet en viktig del. Bra strukturerade låtar och LG:s sång otroligt viktigt det med, men jag fastnar faktiskt mest för trumspelet (som Peter Stjänvind lyckades bibehålla när Nicke Andersson satsade helhjärtat på Hellacopters). Roliga och oväntade grejer som skapar dynamik, spänning och leder ett parti in till ett annat.

Jag får ganska ofta intrycket att Entombed är politiska (och vänster då) och vet inte riktigt varför jag fått för mig det men Alex Hellid säger i en intervju DN

– Jag försöker skriva samma text om och om igen på samma tema: frihet. Jag ser egentligen ingen skillnad på det vi gör och en låt som Bob Dylans ”Masters of war”, som väl är hans argaste text. Vi gör också en slags kampsånger, ställningstaganden, men inte med politiskt korrekta ord.

Formen och innehållet är alltså typ samma, vilket är helt rimligt.

Hårdrock måste få vara roligt. Innan Black Metalen kom kunde man vara glad och hårdrockare samtidigt. Jag vill tillbaka dit så här kommer ett bra exempel (även om låten är post-black metal) på hur det kunde se ut. Entombed lirar Roky Ericsons klassiker Night of the Vampire.

Well, jag återkommer med ett inlägg om nya skivan när jag lyssnat in mig på den ordentligt.
_______________________________________________________________________
konflikt: Täcket om fylla, Syrran om vänskap, Mllstrm har bad hair day, Aku om att slippa tänka, Samhällsfeber är tillbaka och löneslavar.

Andra bloggar om: , , , , intressant!