Sämsta hårdrockslåten enligt Headbangers Ball

Det är någon sorts Headbangers Ball-special på TV denna helg (dock producerat av VH1 kan man säga till HBs försvar). Jag blev faktiskt riktigt arg på vilka jävla nollor som var med och vilka låtar de hade med på den listan. Dels så var nästan alla låtar från 80-talet och de vägrade ta hänsyn till hur hårdrocken såg ut då, om tio år kommer vi (förhoppningsvis) håna all Nu Metal som ges ut.

Men hur i helvete de fick med Mother av Danzig och Last in Line med Dio som några av de sämsta hårdrocklåtarna är för mig helt obegripligt. Båda de låtarna skulle ha chans att hamna på topp 40 på min lista. Scott Ian var den enda av recensenterna som kom undan med hedern i behåll. Han sa angående Mother att det var en av de sämsta låtarna Danzig gjort men att den ändå räknas som Beethoven jämfört med de andra låtarna på listan. Henry Rollins gjorde bort sig, förstår verkligen inte varför han var med där, men den stora frågan är hur de andra recensenterna fick vara med överhuvudtaget. Se på dem liksom:
simmy.jpgchrisjericho.jpgdon-kaye.jpgroher-hailes.jpg
Med tråkiga amerikanska dissar försökte de förklara varför låtarna var dåliga. Jag kan komma på tio skäl varför de själva, bara på basis av hur de ser ut, inte har någon som helst rätt att ens prata om hårdrock. Det var tröttsamma skämt om att det inte är hårdrock att sjunga om kärlek eller om att sångaren/bandet var omanligt. Det enda roliga var att någon påpekade att ett argument mot att det finns en gud var det kristna hårdrocksbandet Strypers låtar. Ingen gud skulle tillåta sånt.

Och vilken låt var sämst då? Jo, Final Countdown med Europe. Kanske inte min favorit men en klassisk låt med ett av världshistoriens mest catchiga synthriff. Det gör det inte nödvändigtvis till en bra låt men den är långt ifrån den sämsta iallafall.

_____________________________________________________________________________________________________________

Konflikt: Syrran och Redundans om kollektivtrafik och sånt, akuhujan vill bli flata och Topp-Petter gillar anonymitet

Intressant för hårdrockare. Andra bloggar om: , , ,

Annonser

Saltsjöbaden 1938 – t.A.T.u och kommunismen del 6

Nu tänkte jag ge mig i kast med att tolka två t.A.T.u låtar i samma inlägg. Det är såklart deras odyssé i svensk 1900-talspolitik. Från början måste jag erkänna att jag var lite förvånad eftersom ett ryskt band var såpass kunniga i konfilkterna på svenska arbetsmarknaden och Saltsjöbadsavtalet 1938. Sen visar de också på en djurrättslig ådra då Bryan Adams (nästan vegan) tog fotot till singelomslaget och Sting spelar bas. Låtarna som jag ska ta upp här är Friend or Foe och Loves Me Not. Något slarvigt blandar jag ihop SAP med LO.

I complicated our lives
By falling in love with him
I complicated our lives
Now I’m losing my only friend
I don’t know why, I had to try
Living my life on the other side
Now I’m so confused
I don’t know what to do

Socialdemokraterna talar. De började tilltalas av att gå i den riktga makten, kapitalets, ledband och komplicerar därigenom arbetarklassens kamp eftersom den binds vid ett centralt och stelt kontrakt. Precis som Sverigedemokraterna tjänar på nazisterna eftersom deras politik normaliseras, tjänade sossarnas arbetarkamp på att det fanns mer radikala grupper av arbetare (både inom och utom Partiet) som drev en radikalare kamp. Men vad det ledde till slutgiltigt var också att sossarna tog udden av den oorganiserade öppna klasskampen.

He loves me, He loves me not
She loves me, She loves me not
He loves me, He loves me not
She loves me…

Ambivalensen över att vara en av dem eller en av oss.

I started blurring the lines
Because I didn’t care
I started crossing the line
Cause you were never there
No where to turn,
No one to help,
It’s almost like I don’t even know myself
Now I have to choose
I don’t know what to do

Redan innan parterna satte sig ned och skrev avtalet fanns det en samstämmighet. Petter har citerat några fina rader från SvD 1/12 1928 här, läs och njut. Sossarna tog från bildandet hela tiden stegen från ”den andra arbetarrörelsen” SAC och radikala oorganiserade. t.A.T.u nämnade tidgare att sossarna kunde tjäna på radikala delarna av rörelsen, samtidigt som de offentligt höll dem på avstånd. Men i detta skapar de också en klyfta mellan sig själva som ledning och arbetarna i partiet som fortfarande kunde vara progressiva.

Ref: He loves me…
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Is it too late
Nothing to salvage
You look away
Clear all the damage

The meaning to
All words of love
Has disappeared
We used to love one another
Give to each other
Lie under covers so,
Are you friend or foe

Love one another
Live for each other
So, are you friend or foe
Cause I used to know

t.A.T.u förflyttar oss till 70-talet. Kärleksaffären från 38 börjar kännas lite avig. Vilda strejker i Kiruna, revolutionära tendenser i hela Europa gör att båda parterna känner sig lite oroliga och börjar misstro varandra. Samförståndets väg kanske inte är den bästa tänker de. Oroligheterna och den vänstervåg som sköljde var till största del var obunden från de stora partierna även om också partier fick uppsving.

The promises
Hollow concessions
And innocent show of affection
I touch your hand
A hologram
Are you still there
We used to love one another
Give to each other
Lie under covers so,
Are you friend or foe

SAF slutade bry sig om avtalet och körde sitt eget race under slutet av 60-talet. Konflikterna ökade på arbetsmarknaden och SAF började en mycket framgångsrik ideologisk offensiv.

Love one another
Live for each other
So, are you friend or foe
Cause I used to know
Is it too late
Nothing to salvage
You look away
Clear all the damage
The meaning to
All words of love
Has disappeared
We used to love one another
Give to each other
Lie under covers so,
Are you friend or foe

Love one another
Live for each other
So, are you friend or foe
Cause I used to know

Även om delar av avtalet togs upp igen under 80-talet finns en större misstro mellan parterna idag. Och fiende eller vän är frågan idag, staten och kapitalet i samma gungande båt.

_______________________________________________________________________________

Konflikt: Akuhujan hakar på trenden med att tolka musik, Petter skriver om moderatasens nya fasad och Syrran skriver om när Billström går upp på fel sida av sängen. Intressant.

Sen vill jag passa på att tipsa om Plankas demo nu på lördag. Parollen är underbar: Om du gillade enhetstaxa kommer du att älska nolltaxa. Nu på lördag den 31/3 kl. 15.00 på Sergelstorg.

Vill också ge mitt hat till mo(r)deraterna som slutat sparka på folk som ligger och börjat hoppa på deras huvuden istället. Mer till de rika och ta från de fattiga.

Andra bloggar om: , ,

Allt är hemskt

Ok, jag hade fel. Jag erkänner det. Innan valet sa jag; ähh det spelar inte särskilt stor roll vem som vinner valet. Socialdemokraterna har försämrat för oss sedan 80-talet, borgarna kommer också göra det. Om borgarna vinner så kanske LO kommer radikaliseras och vi kommer få igång lite ordentliga protester iallafall. Det kanske leder till att folk görs lite mer aktiva, börjar röra på sig istället för att fortsätta knyta näven i fickan. Men det ser inte bättre ut än att jag hade fel på samtliga punkter.

Just nu riktas ett frontalangrepp mot arbetarklassen, särskilt mot de minst privilegierade. A-kassan kanske är det tydligaste exemplet, eventuellt för att det fick mycket uppmärksamhet och att det faktiskt var protester mot försämringarna. I rask takt monteras vår gemensamma trygghet i form av kollektivt ägande ned. Kollektivtrafiken säljs ut, hyresrätter försvinner och det snackas om att avgiftsbelägga bibliotek. Och i det orange kuvertet som kom på posten häromdagen var mest ett skämt. Allt är hemskt.

Så fort jag öppnar en dagstidning känner jag ilska och ledsamt nog också en tilltagande orkeslöshet. Vad kan jag göra? Var ska man börja säga nej? Vi behöver vapen, och med vapen menar jag inte såna man skjuter med, utan sätt att skapa större möjligheter för oss att leva drägliga liv utan att stressa sönder. Blockader har kommit på modet och det är något som är väldigt positivt. Osynliga Partiet ( ) kampanjen förra året visade på några nya vägar, som jag hoppas kommer att vidareutecklas. De nedskärningar vi ser idag kommer med all säkerhet också få andra läskiga konsekvenser. Rasismen kommer att börja breda ut sig igen, från folkpartiets smygande ”jag är inte rasist men…” till nazister och den autonoma vänstern kommer tvingas att agera mot dem istället för att sparka skiten ur borgarna, precis som i början av 90-talet. Den enda tillstymmelsen till glädje i det är att antifascismen kan vara en inkörsport för annan klasskamp.

Som sagt, jag hade fel. Jag var naiv. Som tur är spelar det ingen roll vad jag tänkte innan valet eftersom våra tankar inte välter system. Våra handlingar gör det. Men hur mycket av det vi byggt upp kommer de kunna riva ned? Jag kan ärligt inte längre ens förstå hur de resonerar, det känns som ondska bara (även om jag vet att ondska kanske är det sämsta begreppet som finns). Hur kanaliserar jag hatet till något kreativt? Hur svarar vi på hatet som riktas mot oss?

Carl Bildt skulle aldrig kunna vara hårdrockare sa min sambo idag. Det är ett argument som jag tycker biter ganska bra.
______________________________________________________________________________________________________________

Annat intressant på konflikt: Redu om arbetsförhållanden på en butik och Martin om pressdöd

Andra bloggar om: , , , , , ,

Det är underbart med gudomlig auktoritet

Efter en vecka på Mallorca har jag tappat lite inspiration, men jag lovar att snart kommer det ett inlägg om t.A.T.u och saltsjöbadsavtalet. Tills dess får ni hålla till godo med en av Carolas predikningar på Livets Ord från tidigt 90-tal.

– Ditt kött. Vad står det? Det står att vi ska korsfästa vårt kött!
– (sång) Det är underbart med korrigering. Det är underbart med auktoritet. Det är underbart med gudomlig auktoritet.
– Åååååå, det är underbart!
– Jag vill säga, Gud, bara skär av de här döda kvistarna på mig, skär av dom, skär av dom! (hulkande ljud)
– Hur ser Gud att du har ett rätt hjärta? Genom att du säger nej! Genom att du säger nej till lathet. Genom att du säger nej till uppror. Genom att du säger nej till självmedömkan!
– (olika skrik) Ääääää! Äääiiiiiiäääääää! Iiiiiiiäääää! Iiiiiäääääääää. Iiiiäääääää!
– Säg nej till självmedömkan! Iiiiiääääää!
– Säg nej till det. Låt det komma ut! Uää! Uh! Uh! Uh! Uh! Uöööh! Uööh! Låt det komma ut! Det är allvar!
– (ropar) Självmedömkan kan draaa dig ner i helvetet! Haaaata det!

Här kan man också lyssna på det och se tråkiga animationer. Men den stora frågan kvarstår: Vad är självmedömkan?
________________________________________________________________________________
Det råder lite stiltje på konflikt men en glad nyhet är att Samhällsfeber har börjat hos oss! Annars skriver kandidaten om hur folk arbetar sönder sig på vanliga matbutiker, Syrran om den glada nyheten att aborträtten stärks och Loca Latina om blodiga bananer.

Andra bloggar om: , ,

Hårdrockskulturen: Metal – A Headbangers Journey

I helgen såg jag dokumentären Metal – A Headbangers Journey. Jag gillade den på många sätt. Den tar upp hårdrockens olika delar och diskuterar kulturen hos såväl fansen som musikerna. Dessutom är det svårt att inte tycka det är intressant när Dio, Kerry King, Tom Araya, Bruce Dickinsson, Tony Iommi, Alice Cooper, Lemmy och många fler barndomsidoler och klassiska hårdrocksgestalter intervjuas. Sen fick vi se underbara konsertklipp från en massa klassiska spelningar från hårdrockens början fram tills idag.

En av de första frågorna filmen tar upp är vilket som var det första hårdrocksbandet. Frågan i sig är såklart problematisk (och det tas upp i viss mån) eftersom inga genrer är oberoende av sitt sammanhang och sin historia. Utan Jimi Hendrix hade inte gitarrsolon utvecklats på samma sätt etc. Men Black Sabbath är iallafall det första hårdrocksbandet. Slut på diskussionen.

Klassaspekten lyftes upp som ett viktigt tema. Hårdrocken växte fram i arbetarområden. Det var tydligt att nästan alla de tidiga hårdrockarna har arbetarklassbakgrund. Några av fansen berättade av att de kände ett utanförskap och att hårdrocken gav dem en gruppkänsla och en trygghet i tillvaron.

En annan del som togs upp var maskulinitet och sexualitet. Jag har tidigare skrivit om männen inom hårdrocken här och här. Glamrockens feminitet togs upp, men även de maskulina frihetsidealen som finns i hårdrocken. Någon berättade att det hade tagit lång tid innan han kunde krama en kvinna när han varit ute på turné eftersom han inte kunde känna annat än förakt för kvinnor. De manliga gemenskapen måste vara otroligt stark i det manspräglade turnélivet. Det går ut på att hela tiden få bekräftelse som man, antingen av andra män eller av bifigurerna (kvinnor). Det är inte svårt att se hur den typen av kultur lätt kan utvecklas. Samtidigt som det finns ett groupiestigma. De kvinnor som finns på turnéerna ses – med få undantag – som offer eller som iallafall ”dåliga flickor”. Lite symptomatiskt var de flesta kvinnor som intervjuades med i just delen som tog upp kön, genus och sexualitet. I övrigt var det bara några få kvinnor som intervjuades överhuvudtaget.

Moralismen visade sig tydligt i reportaget om norsk Black Metal. Helt plötsligt fick en präst gråta ut om hur hemskt det var att satanister brände ner kyrkor. Ingenstans tidigare i dokumentären hade någon som inte hade ett dugg att göra med hårdrockskulturen fått det utrymmet. Efter den delen berättade Sam Dunn (som gjorde filmen) om att det egentligen inte hade med hårdrockare att göra och att det var fel. Varför frågar jag mig? Det har visst med hårdrock att göra, det är en del av hårdrockkulturen som man, precis som med sexismen, kan tycka vad man vill om.

Mycket av det som sades i filmen som gör hårdrocken unik är saker som passar in på de flesta andra subkulturer. Liksom andra kulturer bygger den en vi-känsla och ger identitet och människor som känner sig utanför. Det kanaliserar den frustration och det hat som finns inom oss och ger oss en känsla av att inte vara ensamma. En grej som var intressant är att man kan vara hårdrockare livet ut. Det är inte bara en ungdomsgrej, många äldre känner sig som hårdrockare även om de inte har kvar hår och hårdrockstischor. Många andra subkulturer går ofta över men hårdrocken kan vara livet ut…

En av höjpunkterna var när den kristne Tom Araya (Slayer) kommenterar titeln på deras skiva God Hates Us All: Nej, gud hatar oss inte, men det är den bästa skivtiteln nånsin.

Slutligen kan man säga att Necrobutcher från Mayhem stod för filmens bästa attityd:

Necrobutcher (Mayhem): Could you repeat the question?
Sam Dunn: Alot of people think that Black Metal is starting to lose touch…
Necrobutcher (Mayhem): [cuts Sam off] Which ones? Who are they? Who the fuck are you talking to? FUCK THEM! Ya know…
Sam Dunn: …Do you have a comment on that?
Necrobutcher (Mayhem): Yeah, I got a comment… FUCK YOU!
_______________________________________________________________________________

Filmen är intressant för alla som gillar hårdrock eller är intresserade av musik.

konflikt just nu: Jordränta om sjömän , Olle slutar vara arg och Syrran om Petra Östergrens bok.

Jag vill också likt Samhällsfeber uppmana alla att gå på demonstration för ungdomshuset i stockholm på lördag den 10:e mars kl 14.00 på Stureplan.

Andra bloggar om: , , , , ,

In i studion

Då var det dags. Det alla hade väntat på. See You In Hell… har gått in i studion. Ikväll sjöng jag in All My Heroes Wear Masks och The Communion i The Snakepit Studio. Rösten kändes så där, det tar ganska mycket att sjunga som jag gör och eftersom jag glömt bort all sångteknik (förutom alla corny uppsjungningsövningar) så blir det raspigt efter ett tag. Men det löste sig iallafall. Jag började med All My Heroes och det kändes fint. I slutet var jag trött i halsen så jag spelade in ett solo istället, det gick inte lika bra. Det där med att skriva solon är inget jag egentligen tror på, det blir lite tråkigt och stelt ofta. Särskilt när man spelar precis samma solo live sen. Då är det roligare både för bandet och publiken om det kommer något nytt. Ett bra solo kan ge en otrolig skjuts till en låt, ett mediokert solo tillhör genren lite så det är ingen fara.

snake-i-studion.JPG
Snake som ljudtekniker

Det är kul som fan att spela in eftersom våra låtar är så sjukt bra. Inom en månad hoppas vi få upp den första låten här men ambitionen är att spela in alla låtar innan sommaren.

Annat roligt och lite oväntat är att bloggen är omnämnd på DN:s ledarsida. Jag tänker nog inte bemöda mig med att skriva ett svar eftersom debatt med liberaler är att slösa bort sin tid. Vad finns att vinna för mig liksom? Och tror någon att det är mina åsikter som kommer betyda något kring hur det framtida samhället kommer se ut?

_____________________________________________________________________________________________________________

konflikt är det köpenhamn som gäller just nu. Väldigt bra skriva grejer av Redu, Petter och Olle. Syrran finns på yelah också tydligen.

Andra bloggar om: , , ,

Bokutmaning och lite youtube

Topp-Petter bokutmanade oss konfliktare. Hmm, jag läser tyvärr nästan inga böcker längre eftersom jag har koncentrationssvårigheter. Bokrean har jag inte ens tittat på men den senaste boken jag köpte på bokrean var Francis Wheens biografi om Marx för några år sen. Den är kul och läsvärd för de flesta. Jag pallar inte att komma på mer än tre böcker i varje kategori.

Den första av de två andra listorna var böcker som betytt mycket i forntiden, dvs tidigare i livet. Men jag har aldrig riktigt bildats av böcker på det sättet, oftast har mina tankar formats i samtal med andra eller genom att lyssna på andras samtal eller läsa på internetforum. Men några viktiga böcker som kom vid rätt tidpunkt är:
Torbjörn Säfve – Siki

En biografi över boxare Battling Siki som föddes i Senegal och växte upp i Frankrike och bodde senare i USA. Framförallt tilltalades jag av miljöbeskrivningarna, men även han som person kom att intressera mig. Det var här jag fick mitt intresse för boxning och efter några andra böcker av Säfve började jag intressera mig för Islam.
Robert W Connell – Maskuliniteter
Fortfarande bra bok som handlar mycket om hans begrepp hegemonisk maskulinitet.
Marx – Människans Frigörelse (särskilt Tyska Ideologin och Ekonomisk filosofiska manuskripten)
Jag kände mig väldig beläst och kunnig när jag läst detta. Såhär i efterhand kan jag säga att jag inte riktigt förstod allt…

Och nu kommer listan över all-time favourites som står sig.
Carin Holmberg – Det kallas Kärlek
Bibel för alla som lever i en parrelation, eller tänker sig att de vill göra det. Och bra för alla andra också.
John Holloway Change the World Without taking Power (hallå, kan Roh-nin ge ut den snart eller?)
Jag läste den i Argentina och var uppslukad även fast jag hoppade över nåt kapitel i mitten någonstans. Det är en riktig ögonöppnare och inte särskilt svår.
Kämpa TillsammansVi vill ha allting
En bra introduktion till de automt marxistiska tankegångarna. Jag tycker introduktionen är bäst som är skrivet av Kämpa Tillsammans. Sen är det tre kortare texter som också är bra men känns lite daterade.

Sen vill jag hylla de kreativa krafter som gör Youtube till en underbar plats. Här ser vi Metallica ”spela” en Trivium-låt. Underbart! Det behövs inte kommenteras ytterligare.

_____________________________________________________________________________________________________________

samhällsfebers blogginlägg om Ungdomshuset i köpenhamn skrev ”merat” den underbara meningen: ”Om du anser att frihet är att välja varor så vill jag hävda att du är extremt högerauktoritär med en pervers människosyn.” Det är dagens sanning.

Intressantkonflikt är Jordräntas senaste inlägg om bloggar och syrran som svara bra på bokutmaningen också.

Andra bloggar om: , , ,