Ibland är jag glad att jag prenumererar på DN. Det händer ungefär varannan eller var tredje månad eftersom då skriver Nina Björk en söndagskrönika. Hon levererar knivskarpa analyser som faktiskt vågar gå bortom vänster-högerdiskursen och ifrågasätter hela det kapitalistiska tankesystemet. Rent generellt har jag väldigt svårt för kulturpersonligheter men jag smälter av några av de krönikor som Nina Björk skrivit.
Den 25/2 handlade det om liberalismens oförmåga att ha någon typ av miljötänk. Björk tar upp hur liberala tidskrifter – t ex Neo – pratar om alarmismen som det stora hotet inte miljöproblem (vilket är väldigt lätt att göra för vita intellektuella liberaler boende i Sverige). Enligt liberala modeller finns det ingen riktig begränsning för individen. Hon är fri och har rätt att göra vad hon vill med sin kropp, sluta vilka kontrakt hon vill etc. Eftersom liberalismen bygger på att inte alla utan bara vissa handlingar påverkar andra individer blir de handlingsförlamade i klimatfrågan. Men de förestående problemen handlar inte om att vi ska byta från ett klädmärke till ett annat utan att hela vår livsstil måste bytas ut. Frågan är om det är en uppgift för individen. Björk skriver:
Kroppar är beroende av varandra och av den natur inom vars ramar vi lever. För en liberal är det synonymt med att individualitet är hotad. Och det är för dem ett större hot än en förstörd miljö.
Huvudet på spiken. Liberalens lösning på miljöproblemen är att vi som individer ska börja konsumera rättvist och schysst. Att vi helt plötsligt ska börja bete oss på ett sätt vi själva, som individer, förlorar på genom att handla dyrare produkter. Är det rimligt att tro att det kommer hända? Nej, just eftersom det bryter med en logik som handlar om att ekonomiskt se oss själva som individer och inte som kollektiv. Varför ska jag överhuvudtaget kunna konsumera på ett sätt som verkar negativt på miljön (och därigenom på allt levande)? Och jo jag vet, alla typer av produktion påverkar miljön på ett eller annat sätt, men det är inte riktigt relevant idag när vi ser hur kapitalismens varulvshunger sliter planeten i stycken.
Jag har tidigare skrivit om en annan krönika som avslutas så här.
Längtar vi efter ett människoskap där vi älskas utan krav på prestation, där vi är uppskattade bortom meriter? Skulle det i så fall gå att göra politik av en sådan längtan? Går det att överföra en relation inom familjen till förhållanden inom samhället? Är det rent av just det som Osynliga Partiet vill göra när de protesterar mot arbetsförmedlingar runt om i landet – alla ska få äta, utan krav på motprestation. Alla ska få vara med, även om de inte meriterar sig genom en enda liten jobbsökarkurs. Politik som utvidgat föräldraskap. Villkorslös kärlek som ideologi.
Villkorslös kärlek som ideologi, hur vackert är inte det? Och hur passar det in i dagens debatt? (hint: inte alls) Men just därför är det så knivskarpt. Hon vågar gå utanför våra normala tankar kring hur samhället bör organiseras. En annan krönika som ifrågasätter arbetsdelningen och specialiseringen i dagens samhälle går att läsa här. Nina, I love you.
_______________________________________________________________________________
Intressant? Jo det är det.
På konflikt skriver Syrran om tortyr och akuhujan om judar
Andra bloggar om: nina björk, klimat, liberalism, alarmism, kärlek, politik, miljö
februari 26, 2007
Kategorier: diverse, Politik . . Författare: seeyouinhell . Comments: 13 kommentarer