Offeraktivism? – t.A.T.u och kommunismen del 7.

Det fullkomligt dräller in mail, TM och brev med krav på att jag ska fortsätta t.A.T.u och kommunismen-serien. Jag är inte den som inte tar mina fans på allvar så varsågoda.

Sacrifice.

Varför börjar vi säga Nej? Vårt motstånd finns hela tiden, men det börjar i allmänhet formuleras som politiskt under tonåren. Vi ser med stora ögon på hur TV:n visar bilder av svältande barn, uteliggare, miljöförstöring och/eller hur våra föräldrar slits ut på meningslösa jobb.

Can you tell me, softly
How you’ll always haunt me
Can you help me
Hold me
Come to me now, slowly

När vi möts av världens grymhet och våld vill vi mest av allt ha en kram. Någon som berättar att allt ska bli bra. Men det räcker inte alltid, vi vill ha förändring och slippa bli hemsökta av dåligt samvete för hur vi i väst lever över våra tillgångar. Kampen riskerar att handla om att bota det egna dåliga samvetet snarare än att verkligen förändra.

You caress me, smoothly
Calm my fears and soothe me
Move your hands across me
Take my worries from me

t.A.T.u lyfter fram kamratskapen som växer fram i kampen (som jag skrivit om här tidigare) och hur den i sig är revolutionär. Den bygger på solidaritet. Det handlar alltså inte om en aktivism för att vara snäll eller god. Den typen av aktivism blir vertikal, några ska förbättra för de andra som inte förstår.

Jag tycker den formen av aktivism är väldigt problematisk, men menar ändå att moral någonstans finns där. I form av moralism är det så klart värdelöst och rent kontraproduktivt, att det är den enda drivkraften likaså. Men det är svårt att säga att moral (eller etik om man så vill) inte är närvarande när jag står på ett slakteri och ser får med panik i blicken, trångt ihop så de knappt kan vända sig i många timmar (dygn i värsta fall). Ljuden av mordmaskiner i bakgrunden, och andra djurs skrik i bakgrunden. Att jag mår dåligt av det är inte för att jag delar kamp med dem utan därför att jag lider med dem. Aktivismen är problematisk ja, men fortfarande nödvändig.

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
To clear my conscience

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
Sacrifice, sacrifice

Det är tydligt att t.A.T.u läser Nietzsche. Han menar att om man absolut inte har något blir offerrollen något man lätt tar till sig för att få någon sorts relation till makt åtminstone. Hellre Vilja intet än Intet vilja om man säger så. Varför hyllas människor som offrar sig och varför ses självförnekelse och att ge upp sig själv som något positivt? Är några av de frågor som jag tycker refrängen andas.

Eller så har en lite väl idealistisk syn på aktivism, farligt nära humanistisk. Men det tror jag egentligen inte.

Can you feel me, solely
Deeper still and wholly
With your understanding
And your arms around me

Ett annat problem som t.A.T.u tar upp här är aktivismen som något utifrån kommande, inte en integrerad del av livet och inte något som ständigt är närvarande i vardagen. Klasskampen som något man sysslar med på fritiden typ. Klasskampen måste ses som det dagliga motståndet i den sociala fabriken på alla plan, inte bara på fackmöten eller partiträffar.

Can you help me
Hold me
Whisper to me, softly
Move your hands across me
Take my worries from me

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
To clear my conscience

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
Sacrifice, sacrifice

I will sacrifice
Will sacrifice
Will sacrifice
Will sacrifice

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
To clear my conscience

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice

Är det offer vi gör när vi vägrar låta oss somna i flimret av TV:n och istället organiserar oss, eller när vi står upp för oss själva och arbetskamrater på jobbet så vi riskerar att få sparken och hamna på svarta listor? Ibland känns det så, ibland inte. Men genom att våga försöka skapar vi oss möjligheter och glädjen över en vunnen seger i någon konflikt känns riktig. Att döda apati blir en anledning att verkligen leva och inte bara existera.

Samtidigt som vi väljer bort delar av ett ‘normalt’ liv, får vi en uppsättning nya möjligheter. Framför allt ger det oss möjlighet att känna delaktighet och det är en känsla som allt mer försvinner i individualismens tidsålder.

________________________________________________________________________
På konflikt har syrran och akuhujan skrivit bra om dåliga argument respektive mäns osynlighet. Mllstrm skriver om polska syrrors kamp, han som aldrig står still skriver om clownerier och Loca Latina skriver om Chavez och att välja mellan pest och någon mindre farlig sjukdom.

Andra bloggar om: , , Intressant kanske.

Annonser

Saltsjöbaden 1938 – t.A.T.u och kommunismen del 6

Nu tänkte jag ge mig i kast med att tolka två t.A.T.u låtar i samma inlägg. Det är såklart deras odyssé i svensk 1900-talspolitik. Från början måste jag erkänna att jag var lite förvånad eftersom ett ryskt band var såpass kunniga i konfilkterna på svenska arbetsmarknaden och Saltsjöbadsavtalet 1938. Sen visar de också på en djurrättslig ådra då Bryan Adams (nästan vegan) tog fotot till singelomslaget och Sting spelar bas. Låtarna som jag ska ta upp här är Friend or Foe och Loves Me Not. Något slarvigt blandar jag ihop SAP med LO.

I complicated our lives
By falling in love with him
I complicated our lives
Now I’m losing my only friend
I don’t know why, I had to try
Living my life on the other side
Now I’m so confused
I don’t know what to do

Socialdemokraterna talar. De började tilltalas av att gå i den riktga makten, kapitalets, ledband och komplicerar därigenom arbetarklassens kamp eftersom den binds vid ett centralt och stelt kontrakt. Precis som Sverigedemokraterna tjänar på nazisterna eftersom deras politik normaliseras, tjänade sossarnas arbetarkamp på att det fanns mer radikala grupper av arbetare (både inom och utom Partiet) som drev en radikalare kamp. Men vad det ledde till slutgiltigt var också att sossarna tog udden av den oorganiserade öppna klasskampen.

He loves me, He loves me not
She loves me, She loves me not
He loves me, He loves me not
She loves me…

Ambivalensen över att vara en av dem eller en av oss.

I started blurring the lines
Because I didn’t care
I started crossing the line
Cause you were never there
No where to turn,
No one to help,
It’s almost like I don’t even know myself
Now I have to choose
I don’t know what to do

Redan innan parterna satte sig ned och skrev avtalet fanns det en samstämmighet. Petter har citerat några fina rader från SvD 1/12 1928 här, läs och njut. Sossarna tog från bildandet hela tiden stegen från ”den andra arbetarrörelsen” SAC och radikala oorganiserade. t.A.T.u nämnade tidgare att sossarna kunde tjäna på radikala delarna av rörelsen, samtidigt som de offentligt höll dem på avstånd. Men i detta skapar de också en klyfta mellan sig själva som ledning och arbetarna i partiet som fortfarande kunde vara progressiva.

Ref: He loves me…
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Is it too late
Nothing to salvage
You look away
Clear all the damage

The meaning to
All words of love
Has disappeared
We used to love one another
Give to each other
Lie under covers so,
Are you friend or foe

Love one another
Live for each other
So, are you friend or foe
Cause I used to know

t.A.T.u förflyttar oss till 70-talet. Kärleksaffären från 38 börjar kännas lite avig. Vilda strejker i Kiruna, revolutionära tendenser i hela Europa gör att båda parterna känner sig lite oroliga och börjar misstro varandra. Samförståndets väg kanske inte är den bästa tänker de. Oroligheterna och den vänstervåg som sköljde var till största del var obunden från de stora partierna även om också partier fick uppsving.

The promises
Hollow concessions
And innocent show of affection
I touch your hand
A hologram
Are you still there
We used to love one another
Give to each other
Lie under covers so,
Are you friend or foe

SAF slutade bry sig om avtalet och körde sitt eget race under slutet av 60-talet. Konflikterna ökade på arbetsmarknaden och SAF började en mycket framgångsrik ideologisk offensiv.

Love one another
Live for each other
So, are you friend or foe
Cause I used to know
Is it too late
Nothing to salvage
You look away
Clear all the damage
The meaning to
All words of love
Has disappeared
We used to love one another
Give to each other
Lie under covers so,
Are you friend or foe

Love one another
Live for each other
So, are you friend or foe
Cause I used to know

Även om delar av avtalet togs upp igen under 80-talet finns en större misstro mellan parterna idag. Och fiende eller vän är frågan idag, staten och kapitalet i samma gungande båt.

_______________________________________________________________________________

Konflikt: Akuhujan hakar på trenden med att tolka musik, Petter skriver om moderatasens nya fasad och Syrran skriver om när Billström går upp på fel sida av sängen. Intressant.

Sen vill jag passa på att tipsa om Plankas demo nu på lördag. Parollen är underbar: Om du gillade enhetstaxa kommer du att älska nolltaxa. Nu på lördag den 31/3 kl. 15.00 på Sergelstorg.

Vill också ge mitt hat till mo(r)deraterna som slutat sparka på folk som ligger och börjat hoppa på deras huvuden istället. Mer till de rika och ta från de fattiga.

Andra bloggar om: , ,

Begär i ett kapitalistiskt samhälle, t.A.T.u och kommunismen del 5.

Del fem i mitt försök att tolka t.A.T.U.s Dangerous and moving med automarxistiska glasögon.

Craving (i Only Want What I Can’t Have) är kanske en av de svagaste låtarna rent musikaliskt på Dangerous and Moving men är intressant så det förslår. Craving, alltså begäret, står som fokus i låten. Våra begär formar hur vi mår och lever våra liv, vad vi ser som viktigt och oviktigt. Men vad formar våra begär? Den normala synen på begär är att vi begär det vi behöver, alltså att våra behov formar våra begär. Gilles Deleuze och Félix Guattari vänder på steken och menar istället att vi behöver det vi begär. Det kan tyckas vara samma sak, men skillnaden är ganska stor. Vad vi begär kan vara olika saker i olika perioder men de är alltid formade av vad samhället på olika sätt får oss att vilja begära. Det är inte skor vi begär, det är Adidas etc. Bertrand Russell var inne på en annan aspekt i sitt nobelpristal – What Desires Are Politically Important? – från 1950:

All human activity is prompted by desire. There is a wholly fallacious theory advanced by some earnest moralists to the effect that it is possible to resist desire in the interests of duty and moral principle. I say this is fallacious, not because no man ever acts from a sense of duty, but because duty has no hold on him unless he desires to be dutiful. If you wish to know what men will do, you must know not only, or principally, their material circumstances, but rather the whole system of their desires with their relative strengths.

Hans analys av kapitalismen haltar en del senare i talet när han skriver in det i mänskliga naturen hamstrar på sig. Jag skulle snarare säga att det är ett behov av trygghet som leder till habegär. I ett kapitalistiskt samhälle lever en stor del av befolkningen under en knapphet snarare än överflöd. En knapphet som leder till habegär.

Ok, men nu kör vi gång med texten:

When I left you, I flew
Did you fly too?
And nakedness befell my way
Only seen in light of day

t.A.T.u väljer att först fokusera på det bräckliga i begäret. Kapitalet skapar hela tiden nya begär hos oss för att vi aldrig riktigt ska känna oss nöjda. Jag tror vi alla efter en rejäl shoppingrunda kan känna oss nöjda med oss själva, vi shoppar som någon sorts belöning som aldrig kan bli varaktig. Nakenheten som t.A.T.u beskiver är en känsla av tomhet, en tomhet som bara ses i vissa sken. Kanske på kvällen innan man ska sova och man tänker på sitt liv och undrar vad fan som spelar roll egentligen. I eftertanken kan vi se tomheten, i vår vardag kan vi känna den.

REF: I only want what I can’t have
I only need what I don’t want
I only want what I can’t have
I only need what I don’t want

So(u)lklart. Begäret utökas och transformeras, det försvinner inte.

And creativity, it soaks my soul
I asked not to be alone
You don’t have to ask me for my hand
I already know where I stand

Jag har tidigare skrivit om hur även skapandet blir prestation. Det som borde vara naturligt blir något som är svårt och fyllt av jobbiga krav. Istället för att ena som musik verkligen kan göra, fungerar den på många sätt separerande – att spela rätt eller fel, sjunga falskt eller rent etc. Det ”naturliga” i musiken, alltså rytm och tonalitet som hela tiden finns runt omkring oss i tal och alla andra ljud i vår omgivning blir något separerat från Musik. Musik blir något främmande, skapandet påverkas av det och blir lätt främmande och kontrollerat av andra krafter än de vi själva styr över. Det kan få en roll av att ta istället för att ge.

Separationen leder också till att vi blir rädda för varandra, för att bli dömda och att hamna i fel fack. Det blir läskigt att be om en hjälpande hand, när det egentligen bara är det vi behöver.

REF

And consequences in the future
And feel it as now
I now I can’t feel the future
But I can be there for you now

Ja vart leder det här med begär då? Jo, dagens begär påverkar framtiden eftersom det vi begär ligger i framtiden. Vi begär inte det vi har utan det vi upplever oss behöva. Men begäret finns hela tiden i nuet. Lösningen på hela problemet levererar t.A.T.u precis i slutet. ”Men jag kan finnas där för dig nu” – rent, enkelt och vackert. Lösningen (eller iallafall någon sorts del av den) finns i närheten till andra.

REF

Låten tar slut sen, men jag vill ge läsaren en extra bonus. Här kommer ett snott citat av Martin Jordräntesson som han i sin tur snott av Riff-Raff nr 7 från artikeln Angreppets och undandragandets kommunism sida 10-11. Det behandlar lite av begärtemat och lite hur vi kommer framåt. Teoretisk dynamit.

På samma sätt som en kommunistisk revolution omöjligen endast kan vara en produkt av en kris, eller av interna kapitalistiska motsättningar, kan den inte vara en produkt av medvetenhet. Arbetarklassen har redan sett igenom kapitalets fetischkaraktär och den enskilde proletären är idag i stor utsträckning medveten om sin ställning i de kapitalistiska produktionsförhållandena. Denna medvetenhet hämmar dock inte hennes alienation. Allt medvetande är idag instängt i den kapitalistiska megamaskinen, och därför finns det bara ett kapitalistiskt förnuft. All innovation och entreprenörsanda förmedlas oundvikligen genom arbetet och kapitalet. Den kriminella är på många sätt småföretagaridealet drivet till sin logiska och mest nihilistiska spets. Gangstern är en människa som gör allt för pengar.

Utifrån detta är det klart att irrationalitet som exempelvis direkt onyttiga och altruistiska handlingar, samt brist på dialog hos upprorsrörelser, ofta kan fungera som ett första steg mot subversiv verksamhet. En rörelse som håller sig inom den rådande moralordningen och som inte tenderar att träda utanför lag och ordning, kommer inte att kunna utvecklas till det Marx kallade anarkins parti i Louis Bonapartes 18:e brumaire. Dock är illegalitet och ifrågasättandet av rådande sedvänjor inte i sig något som kan omkullkasta kapitalet.

Det väsentliga är att de begär som utvecklas i kampen inte kan realiseras inom kapitalismen. När människor angriper kapitalet utan att ställa några krav visar detta på att just sådana begär håller på att väckas. När det inte sker någon kommunikation eller dialog mellan klasserna så har dialektiken mellan arbetet och kapitalet börjat försvagas. Den enda kommunikation som är intressant ur revolutionär synvinkel är den som sker mellan människor som försöker bryta sig loss från den gamla världen. Denna kommunikation är dialogen om taktiken och strategin för formerandet av kommande gemenskaper och realiserandet av nya former av begär. Om revolutionen varken är en ingivelse som ges av medvetande, eller av en kris, är det alltså så att upproret måste innebära en aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredsställas av kapitalet.

_____________________________________________________________________________________________________________

Uppdaterat på konflikt är: Klart grabben ska få pippa, Den nya kvinnan som liberalt projekt och Var i produktionsprocessen befinner du dig?

Andra bloggar om: , , , , ,

Det dunkla kosmos – t.A.T.u och kommunismen del 4.

Cosmos (Outer Space) har ett mörkt och mystiskt budskap. Det blir ofta så, lite dunkelt, när man pratar om kommunismen och vad den är. För utan tvekan refererar t.A.T.u till just kommunismen som Outer Space. Ständigt närvarande samtidigt som det är så långt borta. Kommunism kan alltså inte ses som enbart något drömland långt borta, någon utopi. Det är den rörelse som upphäver kapitalet och bryter med en kapitalistisk logik. Knepigt? Absolut. Eftersom vi då måste definiera vad den logiken skulle vara. Jag varken kan eller orkar lägga ut något jätteavancerat om det, om någon är intresserad på riktigt så finns ju en bra bok om det hela.
Men i grund och botten handlar om det om att göra arbete till en vara som kan bytas. Att bytesvärdet sätts framför bruksvärdet och att en del av befolkningen säljer sin arbetskraft åt den andra delen av befolkningen som tjänar pengar på andras arbete. Och jag vet att den definitionen är extremt bristfällig så skjut mig inte snälla.

Nåväl låt oss gå in på texten.

Games we don’t want to play
Same winner everyday
Kill for the second best
Feel no more, feel no less

Inte mycket att säga om detta, självklarheter enligt kapitalets logik. Konkurrensen som vi själva inte vill ha men som påverkar våra liv i otroligt hög utsträckning. Vi som arbetskraft är de ständiga förlorarna, våra känslor är meningslösa för vårt lönearbete som bara är till för att producera mervärde.

We have our minutes cut
We lose our feelings but
That’s what the movies show
This is where stories go

Ständigt ökande arbetstempo. De små raster och pauser vi har försöker de kontrollera och dra in. I samband med att vi fråntas frukten av vårt arbete, att vi förfrämligas från produktionsprocessen så hamnar en del av oss själva av vårt görande i saker eller relationer som vi inte har kontroll över. Den andra delen av texten tolkar jag som att drömmen ändå finns där, drömmen om något annat som vi kanske inte kan (eller bör) precisera.

Stars we don’t want to reach
Scars we don’t want to stitch
Go where we haven’t been
Fly away, time machine

Här tolkar jag det som att t.A.T.u diskuterar urkommunismen det vill säga tidiga samhällen som levde i egendomsgemenskap innan vi blev bofasta. Diskussionerna kring detta är ganska luddiga och har ingen riktigt solklar bäring hos antropologer. De vänder sig mot den anarkoprimitivistiska sidan i första meningen, men är även kritiska mot den privata äganderätten. Men att vi ändå behöver hitta en annan väg dit vi inte varit och alltså inte känner till.

Cloud we will chase him out
Crowds, we will face them down
This is our secret place
Outer space, outer space

Kommunismens genombrott och kapitalägarna bites the dust. Även om en revolution inte är en statskupp eller ett stort slag (tänk bara på hur lång tid det tog för kapitalismen att kasta bort feodalismen) kommer det säkert finnas mer eller mindre revolutionära stunder och perioder. Ett exempel är pariskommunen 1871 Outerspace symboliserar såklart det okända men fascinerande och lockande. Vi kan tänkas oss det men kan inte nå det nu eller få en klar bild över exakt vad som är yttre rymden.

Our home forever is outer space
Black stars and endless seas, outer space
New hope, new destinies, outer space
Forever we’ll be in
Outer space, outer space

t.A.T.u ser kommunismen som det slutgiltiga stadiet och därför är det vårt hem för evigt när vi väl är där. Svarta stjärnor antar jag att de syftar på anarkism som metod. Resten känns självklart.

Ground we don’t want to feel
Found what they didn’t steal
Time, we were really lost
Bridges burnt, fingers crossed

Fraserna handlar om en uppgörelse med de realsocialistiska länderna. För även om produktionsmedlen ägdes av staten byggde samhället på samma typ av lönearbete som i de kapitalistiska länderna. Frågan är då vad den stora skillnaden är för den enskilde arbetaren, inte särskilt mycket skulle jag säga.

We, shall we ever be free
With no guarantee
Life on another plane
Same before, same again

Här avhandlas frågan om det finns en evig kommunism. Om klassmotsättningarnas upplösande verkligen leder till något som aldrig utvecklas vidare. t.A.T.u frågar sig också vad frihet kan betyda utanför ett kapitalistiskt samhälle.

Go where you want to go
So no one ever knows
Only what we decide
Is it gone
Has it died

Jag ger upp. Jag fattar verkligen ingenting av det där. Det känns inte värt att ligga sömnlös fler nätter över det heller.

Dry every tear in my eye
You can tell me why
This is our secret place
Outer space, outer space

Under 90-talet blev kommunism från att ha varit ett alternativ, ett skällsord som man var tvungan att ta avstånd från. Även om man inte gillar Sovjet så gav de utrymme åt tanken på att det finns något annat (att ”det andra” var typ samma sak som västkapitalismerna utom illusionen att man levde i en demokrati) eller iallafall att det inte bara fanns ett sätt att driva politik på. Idag måste både begreppet och tanken återerövras.

REF: Our home forever is, outer space…

Outer space is where we get together
And this place we’re meant to be
Stars are dancing and the time is fading
Dead forever,
You and me,
You and me

Åhh, det där är vackert. Vi möts och blir ett i kommunismen. Begrepp som du och jag är döda eftersom du och jag är separerande begrepp istället för enande. Det är ganska stora grejer det här men upplösandet av sig själv som subjekt och införlivandet av Jaget i något annat är något som ligger t.A.T.u varmt om hjärtat. Just separationen från andra och från det man lägger ned sitt arbete i är något som vi nästan aldrig tänker på. Hur individen som begrepp inte är något som måste vara utan är just nu och gör oss främmande inför varandra.

Racing stars and common moons are planets
In the cosmos, we are free
There’s no atmosphere
And no obsessions
It’ll always be
It’ll always be

Ja till sist så verkar de mena att när klasskonflikterna upphör, upphör också revolutionernas tidsålder (det kommer väl stå i historieböckerna att det var från den neolitiska revolutionen till den kommunistiska om man litar på t.A.T.u).

REF: Our home forever is, outer space…

_____________________________________________________________________________
Övrigt intressant just nu:

Begreppet ”som hand i handske” heter på finska: Som knytnäve i ögat- Sopii kuin nyrkki silmään

Andra uppdaterade konfliktbloggar är: Olle om anarkoanarkismen i flyttbranchen och Undertäcket om gratis är gott

Andra bloggar om: , , ,

Allt handlar om oss – t.A.T.u och kommunismen del 3.

Del tre i t.A.T.u-serien. All about us är i mitt tycke bästa låten på skivan och har en cool video som går att se på youtube (och längst ned i inlägget).

Låten fokuserar på att påpeka att det är oss – som i arbetarklassen – historiens hjul snurrar kring. Istället för att rikta fokus på kapitalägare och annat pack så måste vi fokusera på oss själva. Kapitalets agerande är reaktioner på arbetarklassens flykt undan lönearbetet och utsugning, inte tvärtom. Vidare diskuterar de sammanhållning och solidaritet inom arbetarklassen.

They say
They don’t trust
You, me, we, us
So we’ll fall
If we must
Cause it’s you, me
And it’s all about
It’s all about

Splittringen är en av de mest effektiva medlen för att hindra revolutionära ageranden. Etnicitet, kön, sexuell läggning, sociologiska klassbegrepp, ideologi och lite annat är saker som används för att få oss att inte lita på varandra. Att inte känna gemenskap och därigenom solidaritet trots att vi delar ett gemensamt klassintresse. Vårt intresse som klass går dock tvärsigenom vad vi röstar på eller om vi tycker att Trotskij eller Tronti var smartast.

It’s all about us (all about us)
It’s all about
All about us (all about us)
There’s a theme that they can’t touch
‘Cause ya know (ah ah)
It’s all about us (all about us)
It’s all about
All about us
all about us
We’ll run away if we must
‘Cause ya know
It’s all about us (It’s all about us)
It’s all about love (It’s all about us)
In you I can trust (It’s all about us)
It’s all about us

Att det handlar om oss blir tydligt i t ex konflikter på arbetsplatsen. Att vi där har ett gemensamt intresse kan de inte ta ifrån oss. När arbetsköpare drar in på förmåner eller försöker öka takten i arbetet spelar helt plötsligt inte vad vi tror på så stor roll.

Det där med ”run away” känner jag mig personligen lite skeptisk till. Kanske menar t.A.T.u att man kan fly från kapitalismen, vilket jag ställer mig skeptisk till. Förmodligen är det något jag inte förstått de syftar till. Kanske syftar de på undflyendet av genom t ex maskning

If they hurt you
They hurt me too
So we’ll rise up
Won’t stop
And it’s all about
It’s all about

Här hittar vi något viktigt som är jävligt viktigt att tänka på. Jag får direkt Martin Niemöllers dikt i skallen när jag läser detta:

”I Tyskland kom de först efter kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan kom de efter judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan kom de efter fackföreningsmedlemmarna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackföreningsmedlem. Sedan kom de efter katolikerna, och jag protesterade inte, för jag var protestant. Sedan kom de efter mig, och då fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

(en mycket intressant sak med dikten är att den finns i många versioner, tydligen har gubben Niemöller ändrat den hela tiden beroende på vart han talade. Sånt är coolt tycker jag – allt förändras).

Men tillbaka vad jag menar. Ett vanligt fel som många vänsterister gör är att de hela tiden vill särskilja bra och dåliga vänsterfolk. Ajabaja säger autonomisterna, t.A.T.u och jag själv. I detta särskiljande gör man misstaget att splittra upp människor och döma ut grupper som inte är tillräckligt trovärdiga. I allmänhet är det ett sätt att hylla och stärka den egna Organisationen framför kampen, lite som att skaffa syndabockar. Vi såg det efter göteborgskravallerna 2001 och vi ser i princip varje något mer militant konflikt som kan tänkas uppstå (de antifascistiska aktiviteterna kring Salemmarschen är ett typexempel).

It’s all about us…

They don’t know
They can’t see
Who we are
Fear is the enemy
Hold on tight
Hold on to me
‘Cause tonight

Kapitalägare och chefer är i allmänhet främmande för oss och för vår relation till arbetet. De ser vårt arbete som en vara som de kan tjäna pengar på eller i alla fall använda till deras behov. De ser inte att arbetet är intimt förknippat till vårat vara, vår identitet och hur vi istället för att vara kreativa reduceras till någonting som är till för någon annan. Arbetet blir främmande för oss. Och återigen, vi måste se om varandra, stödja andra i kamp för att vi ska kunna vara starka.

It’s all about us…

Här är (den ocensurerade) videon till låten:

______________________________________________________________________________
För övrigt:

Andra bloggar om: , , , kan kanske vara Intressant

Annat läsvärt just nu:
Toppkandidat Petter sågar Federley.

Din perfekta jävla fiende – t.A.T.u och kommunismen del 2.

Ok, då var det dags för del två i t.A.T.u och kommunismen-serien. Nu kommer vi till låten Perfect Enemy. Jag har svårt att välja ut riktiga favoriter på skivan men den här ligger ändå ganska bra till, den känns liksom genomarbetad.

Vi kör igång.

Why should I welcome
Your domination
Why should I listen
To explanations

Ja, varför ska vi lyssna på maktens ord? På deras förklaringar om nödvändiga svångremmar, den enda vägens politik eller historiens död? Ifrågasättandet av den liberala hegemonin är något mycket viktigt, redan den gamle Gramsci pekade på hur vi lär oss tänka och acceptera de styrandes idéer och förhållningssätt till världen. Som stockholmssyndromet på makronivå.

I’m not pretending
To make it simple
Try to be something
Experimental

Nej, det är ingen idé att bara försöka förenkla saker hela tiden. Klasskampen är komplex och förändras hela tiden. Försöken att bygga den revolutionära Organisationen (med stort O) hörde till 1900-talet tycks t.A.T.u förstått. Att hitta nya former för klasskamp blir centralt, nya sätt att angripa kapitalet.

You don’t turn me off
I will never fail
Things I loved before,
are now for sale
Keep yourself away
Far away from me
I’ll Forever stay
Your perfect enemy

I refrängen lägger de ut lite hintar om reifikation. De saker vi tidigare tog förgivet och som vi älskar blir varor, till salu på en marknad där bytesvärdet sätts framför bruksvärdet. Vidare påpekar t.A.T.u vikten av att separera klasserna, det är inget mysigt samarbete vi är ute efter, tvärtom är det bra om dom där uppe hålls borta från arbetarklassen. Så länge vi tror att vi har något gemensamt med kapitalets intressen kommer vi ingen vart, men när vi inser att vårt intresse som klass är motsatt deras så är vi deras perfekta fiende.

No longer waiting
Remove illusions
No more complaining
Forget confusion
No more compassion
Not sentimental
I am now something
Experimental

Väntan är slut, t.A.T.u gör upp med ultravänsterns syn på att arbetarkampen måste vara bara spontan, att all typ av koordinering leder till att arbetarkampen stelnas och inkorporeras i kapitalet. Vi kan inte bara sitta och rulla våra tummar och vänta på att det spontana ska dyka upp. De spontana kamperna som blir synliga är extremt viktiga men måste ses som ett resultat av många långa år av lågintensivt osynligt motstånd i den sociala fabriken.

Ta tag i saker och var en aktör själv och sluta klaga. Angående att inte ha medlidande så tänker jag rent instinktivt på blod och mord och sånt, men den dunkle Pastor Muntzer har ett annat sätt att tolka det.

You don’t turn me off
I will never fail
Things I loved before,
are now for sale
Keep yourself away
Far away from me
I’ll Forever stay
Your perfect enemy

______________________________________________________________________________

Tack till Jordränta för understrecket-idén.

Intressant för autonomister, t.A.T.u älskare och andra övermänniskor.

Andra bloggar om: , , ,

t.A.T.u och kommunismen del 1.

Ok, t.A.T.u är inget hårdrocksband. Men jag tänkte ändå skriva lite om dem. Skivan Dangerous and moving (bara genom namnet förstår man att det är något speciellt med skivan) från 2005 går utmärkt att tolka med automarxistiska glasög, ehh, hörlurar. Något genomgående för skivan är ordet ”oss” att de med det ordet vill fokusera på arbetarklassen som drivande och viktig, snarare än något reaktivt är en självklarhet.

Well well, jag tänkte iallafall börja med låten We Shout (som alldeles uppenbart är en parafras på John Holloways helt jävla briljanta Change the World Without Taking Power – The Meaning of Revolution Today (som kan läsas i sin helhet i länken)). De inledande meningarna i boken är:

In the beginning is the scream. We scream.

When we write or when we read, it is easy to forget that the beginning is not the word, but the scream. Faced with the mutilation of human lives by capitalism, a scream of sadness, a scream of horror, a scream of anger, a scream of refusal: NO.

The starting point of theoretical reflection is opposition, negativity, struggle. It is from rage that thought is born, not from the pose of reason, not from the reasoned-sitting-back-and-reflecting-on-the-mysteries-of-existence that is the conventional image of the thinker

We start from negation, from dissonance. The dissonance can take many shapes. An inarticulate mumble of discontent, tears of frustration, a scream of rage, a confident roar. An unease, a confusion, a longing, a critical vibration.

Det är i att negera allt börjar alltså, i att säga nej. Vår kamp för något annat, något bättre börjar i att vi motsätter oss något, inte i att vi är snälla och fina människor som har kommit fram till något. Redundans skriver mycket bra om det i sin blogg. Att hur mång av dagens vänsterliberaler sitter på upphöjda positioner och tycker saker och sätter sig över motståndet.

We Shout handlar inte riktigt om detta men delvis. Inom leninstisk marxism (där också socialdemokratin hamnar) finns Partiet som ett avant garde för att berätta för arbetarklassen vad de ska göra. Vi ser tydligt i den första versen hur t.A.T.u beskriver hur arbetarklassens autonoma kamp rekupereras av Partiet.

I will forget my dreams
Nothing is what it seems
I will effect you
I will protect you
From all the crazy schemes

Partiet fungerar för att dämpa de spontana klasskonflikter som finns överallt till förmån för deras egna linje.

You traded in your wings
For everything freedom brings
You never left me
You never let me
See what this feeling means

De erbjuder en trygghet, Sverige är ett talande exempel på detta. Hur rörelsen från arbetarklassen stöps och formas in i en samförståndsanda. Hur många vet att Sverige hade flest strejker i världen under tidigt 1900-tal?

Everything that you feel
Is everything that I feel
So when we dream
We shout…

We shout…

Egan känslor och passioner underordnas Partiets logik, men det finns alltid ett motstånd även mot detta. I vår drömmar finns tron på att det inte behöver vara så här. Därefter en direkt koppling till Holloways skrik. Vi skriker; lönearbetet finns kvar, kapitalismen finns kvar! oavsett om vi har tandförsäkring, mat på bordet och fri sjukvård.

You say it’s all complex
Passion can pass for less
We never bothered
Telling each other
What we were bound to guess
Will anybody care
We could go anywhere
Going through danger
Talking to strangers
Will there be someone there

Splittringen mellan oss hindrar verkliga framsteg. Vi vågar inte tala med varandra eftersom vi luras att tro att det inte blir bättre än så här. Vi ska luta oss tillbaka och låta oss styras, låta oss ledas istället för att själva ta initiativet till förändring.

Everything that you feel
Is everything that I feel
So when we dream
We shout…

We shout…
We shout…

Så vackert och så intressant

Andra bloggar om: , ,