Du, var är brudarna? Hårdrocken och männen del 1.

Det här är en post som jag redan när jag startade bloggen insåg att jag måste skriva men jag hittade ingen ingång. Ja, det är nästan bara killar som lirar metal, ja det finns en machokultur, ja det är grabbigt och vi dricker folköl på repen. Ingen kan bli förvånad någonstans över detta. Men jag känner ändå att jag borde måste skriva något på temat. Om jag skulle ha fitta skulle förmodligen vartannat inlägg vara byggt på hur jävla trött jag var på att inte bli sedd, att bli reducerad till ett objekt och att vara ett freak i hårdrocksvärlden i bästa fall betraktad som groupie. Nu slipper jag som tur är skriva allt sånt. Hurra!

Från början tänkte jag att jag skulle skiva om kvinnor, men kom senare på att jag måste utgå från maskulinitet istället. Hårdrockens många maskulinitetsideal är intressanta. Mansforskaren Robert Connell pratar om hegemonisk maskulinitet och att det är bättre att prata i termen av maskuliniteter istället maskulinitet. I hårdrockens värld blir det tydligt. 80-talshårdrockens inoljade smala kroppar med smink, fluffiga hår och ”utmanande” poser var väldigt manligt, även om det i världen utanför kopplas ihop med feminitet. När kvinnor finns på bilderna är de ofta tydligt i underordning, men vanligtvis är de frånvarande. Och det är just där det gemensamma i maskuliniteterna finns, i överordningen. Den manliga gemenskapen, homosocialiteten, är det som på många sätt när hårdrocken – bekräftelse från andra hårdrockare (killar alltså).

Men mansidealen i hårdrocken har också förändrats och ser väldigt olika ut i hårdrockens olika subgenres. Grunge, black metal, thrash metal, industry, glam, hardcore – alla har sina olika mansideal. Men alla bygger på liknande förutsättningar, att separera kvinnor och män och att visa att männen är i överordnad position. Precis som Yvonne Hirdmans tankar om genussystemet

Liksom i sportsammanhang blir kvinnor perifiera, något som inte hör till men som kan finnas med på ett hörn. Objekt utan riktiga möjligheter till deltagande. Tjejhårdrocksbandet Drain kunde det talas om på den tiden de var populära eller tjejrockarna i Sahara Hotnights etc. Männen är norm och följaktligen osynliga det behövs inget kill/man/snubb-prefix. ”Det kommunistiska manshårdrocksbandet See You In Hell… är snart bäst i Uppsala” kommer det nog aldrig stå på några löpsedlar.

Sidekick skrev i någon kommentar tidigare att hon hade en teori om att alla snubbar hade haft någon hårdrocksperiod i sitt liv. Det stämmer nog rätt bra. Man vill ju gärna ha riktigt maskulina förebilder som dessa:
manowar-anthology2.jpg
Det finns mycket att säga om bilden men det som är mest skrämmande är kanske att killen till höger framstår som välklädd i det sällskapet.

Jag antar att det kommer bli fler inlägg om det här. Jag ska försöka hitta olika förklaringsmodeller och diskutera då.
______________________________________________________________________________

Intressant?

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

4 kommentarer

  1. Det där omslaget är för bra! Jag vet fortfarande inte om Manowar är ploj eller 100 % seriöst. =)

    Något som slog mig när jag läste ditt inlägg är det amerikanska ”kvinnliga” rockbandet The Donnas. Nu är jag inte speciellt insatt i dem men jag vet att de släppte en låt som mer eller mindre handlade om att tjejer ska ta för sig även de. Ungefär, knulla, supa, spela rock en roll och droga fast ur ett feministiskt perspektiv. Å andra sidan kör ju Crucifed Barbara i samma spår med låtar som ”Play me hard” osv. Tycker det blir lite väl pressat i längden då kvinnor ska försöka sig på en egentligen manschauvinistisk genre mest bara för att vissa att de också kan vara svin.

    Nu påstår jag inte att männen är så mycket bättre (i överlag tycker jag att sådan sexism är förkastllig) men det är ju egentligen vi som är de kåta djuren. Nej, istället för att överhuvudtaget anspela på sådana teman vare sig det är ett manligt respektive kvinnligt hårdrocksband, tycker jag att denna form av sexuella anspelningar inte hör hemma i musiken. Det är även anledningen till mitt stora förakt för MTV-kulturen och ansträningarna till att skapa snabba kommersiella hits som bygger på enbart sex.

  2. Jag tycker inte det är sexism per se att vilja knulla och prata mycket om det. Bland män kan det dock lätt utvecklas i en sexistisk jargong till något jävligt obehagligt.

    Jag har inga egentliga problem med musik med sexuella anspelningar heller, men när det konsekvent handlar om mäns makt över kvinnor som något normalt eller bra tycker jag det blir problematiskt. Jag tycker det är rätt kul med brudar som sjunger om samma grejer dock.

    Manowar är en gåta, jag håller med.

  3. Hahahaaa… 😀 Underbar bild! Och bra inlägg! Connell är bra, gillar hur han är ödmjuk inför etnicitet och manlighet när han skriver om ”invandrarkillarna i förorten”.

    Kochany Tomczek, för många brudar kommer svinigheten heeelt naturligt 🙂

  4. Killarna i Manowar är helt och hållet seriösa, lita på det!


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s