Leken, lönearbetet, livet, Nina Björk och Knutna nävar

Nina Björk slår till med en klockren krönika i söndagens DN . Hon skriver om hur dagens samhälle uppmanar oss till att bli nyttiga snarare än att vara lyckliga. Likheten mellan människor och ting (Åhléns kaffeservis tar Björk upp som exempel) är att vi behöver sälja oss. Vi måste locka någon som har pengar för att vara användbara. Människor säljer sin tid för att överleva. Kaffeservisen behöver säljas för att börja brukas och bli det den skapats för. Skillnaden mellan oss och servisen är att:

Kaffeservisen kan aldrig sig ställa frågan vem är jag, vad vill jag?…Vi [människan] gör barn utan att tänka på en marknad. Vi försöker inte designa eller uppfostra barn enbart för att de i framtiden ska bli möjliga att köpa. Vi låter dem leka. Vi låter dem vara onyttiga. Vi låter dem fråga vem är jag, vad vill jag. Men någon gång måste de sluta.

Det är kanske det som definierar vuxenskapet, att leken inte blir det primära. Att säljandet av sig själv blir det som vi strävar efter. Att göra oss tillräckligt attraktiva för att någon ska vilja köpa vår tid. Våra känslor och tankar är inte intressanta då. Leken är kreativ eftersom dess regler görs av de som utövar den. Lönearbetet blir aldrig fritt eftersom vi inte styr dess innehåll. Vi kämpar mot eller finner oss i någon annans regler.

Jag har lyssnat på det lysande proggbandet Knutna Nävar en hel del på sista tiden och slås av hur bra deras texter är (nåja, iallafall de som inte hela tiden hyllar Stalin, Mao eller någon annan gubbjävel). En låt som malt i mitt huvud den senaste tiden är Hundra Procent från plattan Svarta listornas folk (1973). Den tar upp precis samma tema med en rejäl dos 70-tals anda.

Som ung kom du in i fabriken, och du var inte människa sen
Du fjättrades vid mekaniken, på livstid korsfäst vid den
Du är blott en del av maskinen, ett nödvändigt dött supplement
Som startspaken eller bensinen, en avvägd driftkostnadsprocent

Ditt hjärta din känsla din plåga, det mänskliga som i dig bor
Det sätter dom aldrig i fråga, där uppe på trustens kontor
Var tanke som i dig kan födas, är blott ett fatalt rudiment
Som snarast bör kapas och dödas, ty det ger inte trusten procent

Du har bara två ting att välja, du har blott två slags politik
Det ena att tiga och svälja, och jämt bli ett levande lik
Det andra att gripa till vapen, och själv bli maskinens regent
Och gälda procentherrskapen, deras gärningars hundra procent

(så vitt jag vet finns inte texten på nätet någon annanstans så nu bidrar jag med något nytt, hurra)

Både Björk och Knutna nävar är ganska grovhuggna i analysen. Onekligen så upplever vi ofta våra kärleksproblem som större än jobbproblem. Men perspektivet av att vi säljer vår tid glöms ofta bort. Att våra liv (för livet är ju inget annat än tid som Björk skriver) säljs för att vi ska klara oss. Det är inget naturgivet alls utan det är det system vi lever i som skapar dessa förutsättningar. Kapitalismen kräver att flertalet arbetar åt fåtalet. Och att flertalet i den situationen inte har makt över sina liv när de arbetar. Såklart finns det människor som trivs på sina arbeten, som inte upplever stress och kan göra saker som de känner fyller deras liv med mening, men det kan, under kapitalismen, aldrig vara alla.

En del kanske menar att det inte finns något annat val än det samhälle vi lever i, att antalet människor och teknologin inte tillåter någon annan form av organisering av samhället. Vi inte kan gå tillbaka till den tiden när lönearbete inte fanns, det är jag med på, men jag är helt säker på att samhället inte kräver att en stor del mitt liv går ut på att ligga under någon annans piska.

Och det är ett tvång som inte har sin utgångspunkt i ett samtal om vilka arbeten som behöver göras för att vi ska få det samhälle vi drömmer om, utan enbart vilka arbeten som går att omvandla till för vissa personer lönsam köpbar tid.

Här ställer Björk den mest relevanta frågan. För vems skull finns till exempel telefonförsäljare? Är det för att de genom detta lever ut sina kreativitet eller för att tillfredsställa någon annans växande plånbok?

________________________________________________________________________________
Intressant?

På konflikt skriver Vida Latina om högervindar i Argentina, Akuhujan om sin farmor och pigo… hushållsnära tjänster heter det visst och Redundans goes moralpanik. Dessutom Mllstrm om midsommar och Syrran om svennar.

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

The Communion

Nu kan man lyssna på The Communion också. Dessutom finns All My Heroes Wear Masks i en lite uppdaterad variant, vi har spelat om basen och jag tyckler det låter mycket bättre nu.

Klicka på ‘Lyssna’ ovanför bilden.

Att vara hårdrockare kan vara ett handikapp

Här och här kan man läsa en intressant artikel som får mig att tänka på vad som egentligen räknas som sjukdom/handikapp.

Enligt artikeln så ansåg två psykologer att hans intresse för hårdrocken var ett handikapp och arbetsförmedlingen betalar därför en del av hans lön. Handikappet kommer alltså av att inte kunna lönearbeta. Det är väl så samhället på många sätt definierar folk som sjuka eller handikappade idag.

hardrock.jpg
Typisk hårdrockare som har svårt att få jobb (dock inte personen i artikeln)

För mer info om hårdrockare rekommenderar jag denna uppsats om hur det är att leva som hårdrockare.
______________________________________________________________________________

konflikt är det lite sommaruppehåll verkar det som: Syrran skriver dock om avvisningar och Marcusen om de onämnbara.

Andra bloggar om: , ,

Utmaning: Sommarläsning

Petter utmanade oss konfliktare angående vad vi ska läsa i sommar. Här kommer min preliminära lista:

Deltagänget av Salka Sandén.
En, som jag fattat det, hyfsat självbiografisk bok som handlar om den utomparlamentariska vänstern under 90-talet.

Swedish Death Metal av Daniel Ekeroth.
500 sidor hårdrockshistoria. Känns intressant eftersom jag var med om när vågen kom, även omi jag var ganska liten. Min första stora hårdrockskonsert var Morbid Angel på Fryshuset 1991 (deras buss åkte i diket, krockade eller nåt så de spelade dock inte). Jag har börjat läsa den och den är grym. Metallbibliotekarien skriver om den här.

Människans rikedomar av Leo Huberman.

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Men jag har iallafall inte läst den.

Sen blir det nog en massa serier. Jag ska försöka få tag på delarna 6-9 av Fables av Bill Willingham.

Eftersom alla konfliktare läser Blonde av Joyce Carol Oates måste jag väl slänga in något av henne, men jag vet inte riktigt vad det blir än. Jag gillade Blonde, men tycker t ex att Foxfire är bättre.

Att blockera g8 – en summering

Efter en svettig vecka i och utanför Rostock känner jag att jag måste skriva av mig lite. På motkraft.net finns det mycket läsning: Intervjuer, dag för dag-rapportering, bilder och annat smått o gott som är långt mycket mer ingående än det jag skriver. Även Syrran och V har skrivit flera bra inlägg kring detta.

Om protesterna kan jag säga att jag är fett impad av tyskarnas organisationsförmåga och lika besviken på deras acceptans och flathet mot polisen. De fem fingrarnas strategi var något av en aktivismens tranan (ni minns den där metoden i Karate Kid som det inte finns något försvar mot). I korthet kan man säga att det handlar om att delar av demonstrationen (fingrar) går av åt något håll. Polisen rusar efter och vi fortsätter ut på sidan så långt att polisen inte kan hålla kedjor utan att vi kan gå igenom. Delarna efter vandrar på rakt fram och ett finger i taget bryter av åt andra hållet när de möter på polisen. Sen återsamlas man när man brutit igenom polisens kedjor. Funkade oerhört bra i öppen terräng när det utfördes rätt.
Rader av aktivister ringlade genom vete- och kornfälten.

När polisen radade upp sig på en väg med flera vattenkanoner (de hade för övrigt den dåliga vanan att blanda i tårgas i vattnet) ställde vi oss framför dem och till sist gav de med sig då de andra fingrarna nådde andra punkter som tydligen var mer kritiska. Stora helikoptrar flög in över oss och cirklade över våra huvuden fyllda med polisförstärkningar, någonstans i bakhuvudet hörde jag Valkyriornas Ritt och tankarna fördes till Apocalypse Now. I de stora vägblockaderna användes inget våld från vår sida, flera kamrater fick däremot ganska ordentligt med stryk.

Själva blockaderna jag var på var lugna, men tydligen hade polisen gått extremt hårt fram på vissa för att driva bort oss. På en del ställen byggdes det barrikader och kastades sten. Grejen är att se det som en helhet. Mångfalden i kampmetoder är ett ständigt gissel för snuten. Även när vår vängrupp inte var på blockaderna men rörde oss i området var de tvungna att bevaka oss på något sätt. Ju fler i rörelse, ju fler metoder som används, desto större chans blir det att vinna. Jag blev också mycket positivt överraskad av vilken acceptans det fanns för militans i området. Dels bland lokalbefolkningen som, till polisens förtret, fyllde på våra vattenflaskor i den över 25-gradiga värmen, dels bland de ”icke-militanta” aktivisterna. En bonde vars åkrar vi trampade ned när vi gick över fälten förklarade att han inte var sur på oss utan på polisen eftersom de inte tillät oss gå på vägen.


Vattenkanonbilar och snutjävlar

Toppmötesprotester, som var inne i början av 2000-talet, har på många sätt kommit av sig lite. Jag tror det handlar om att det blivit ett skådespel som inte bjuder på några överraskningar längre. Lite stadskravall som inte riktigt går att vinna och stora fredliga demonstrationer som inte får någon som helst uppmärksamhet (vem kommer ihåg protesterna mot Världsbankens möte i Oslo 2002?). En liten delicatoboll för media som kan dela upp i goda och onda demonstranter (huliganer och naiva idealister alltså) och därigenom försöka förminska det politiska i kravaller.

Att helt stoppa g8-mötena är i princip omöjligt så länge vi inte kan kontrollera luftrummet vilket gör att protesterna per definition blir symboliska, även om vi stör deras aktiviteter genom att tolkar, journalister och funktionärer inte kommer in som de ska. För det andra befäster det bilden av att maktens män (ja, män) verkligen behöver skydd från folkets vrede. För det tredje är det ett tillfälle att träffa andra och utbyta erfarenheter. Slutligen visar det på att det finns konflikt i samhället. Att samförstånd och social fred är en omöjlighet i ett kapitalistiskt samhälle.
_________________________________________________________________________________________________________
Konfliktarna har börjat röra på sig lite igen vilket känns kul: Mllstrm skriver om olika sorters kollegor. Akuhujan skriver passande nog om tyskar, petter skriver om bloggosfärens förutsägbara tråkighet och Nika fortsätter såga abortmotståndare vid fotknölarna.

Sen har konflikt fått intressant tillökning av Marcusen, varmt välkommen. Tyvärr har vår kamrat Olle har lämnat konflikt och bloggvärlden. Tack så jävla mycket för många fina inlägg och mycket tanke, lycka till med dina nya projekt.

Andra bloggar om: , , , , ,