Djurförsök

Ok nu gör jag en grej jag inte brukar göra. Jag snor en artikel rakt av, det är Djurrättsalliansen som skrivit om försök på apor.

______________________________________________________________________________

Primatologen Jane Goodall fördömer försök på apor
– samtidigt avslöjas tre nya dödsfall på SMI!

Samtidigt som en av världens mest kända primatologer, Jane Goodall, är i Sverige för att promoveras till hedersdoktor till Carl von Linnés minne vid Uppsala universitets Linnépromotion, kan Djurrättsalliansen avslöja att missförhållandena på det enda svenska djurförsökslaboratorium, Smittskyddsinstitutet (SMI), som använder apor i försök fortsätter. Nyligen har tre apor dött av orsaker som inte ens varit knutna till försöken.

Jane Goodall, den engelska primatologen och etologen, har studerat vilda primater sedan 1960 och hennes studier har varit till stor hjälp för att förstå människans samhörighet med schimpanser.

”Jag vill se ett slut på att primater och andra varelser, hundar och katter, används i experiment. Men primater, eftersom de är mer som oss, vi har bara den här känslan att för dem är det extra fruktansvärt. En av de saker jag tycker är så oroväckande är att man kan se en liten apa och hur han eller hon, gravida honor, som slits ut ur sina burar och de gör motstånd med varje gnutta av styrka som de har från total terror, total skräck och total panik.
De har ingen möjlighet att fly och de använder varenda liten del de har inom sig för att komma ut och det får dig att bara vilja börja gråta eftersom de är så hjälplösa och det finns inget de kan göra. På toppen av det så behandlas de sedan så grymt, så brutalt, så känslokallt att man knappt orkar tänka på det. Och det här pågår varenda dag.
Sanningen är den att de flesta människor inte vet, och vill inte veta, den grymma verkligheten om vad som händer med icke-mänskliga primater i laboratorier. Inte bara är många försök på dem oetiska, många är onödiga och deras resultat kan vara missledande.”

På Smittskyddsinstitutet i Stockholm sitter närmare 80 apor inlåsta just nu och plågas i alla möjliga försök.
Under årtionden har aphållningen på SMI kritiserats då de allra flesta apor hölls i burar små som garderober i en fönsterlös källare.
Trots protester från allmänheten och det faktum att Jordbruksverket krävde att anläggningen skulle avvecklas satsade regeringen pengar på ett nytt aphus som även det är uselt ur djurens synvinkel. Den nya byggnaden kritiserades hårt av Jordbruksverkets primatgrupp som bland annat menade att det nya apcentret ”inte motsvarade ett modernt primatcentrum genomsyrat av omtanke för djuren”.

– Det är chockerande att aporna på SMI fortsätter att dö på löpande band. Under 2005 dog minst en tiondel av försöksaporna på SMI av orsaker som inte var kopplade till försöken. Fyra apor kvävdes till döds under en transport och nu har vi fått information om att tre apor på SMI är döda tack vare Smittskyddsinstitutets slapphänta hantering och kontroll av aporna. Två apor avlivades efter att de fått sårskador på benen och en apa avled efter att ha fastnat i en bur. Vi kräver att Smittskyddsinstitutets aphållning omedelbart avvecklas, säger Daniel Nyberg, från Djurrättsalliansen.

You’ll Never Walk Alone

You’ll Never Walk Alone är en låt från den amerikanska musikalen Carousel som hade premiär 1945. Den är mest känd numera för Gerry and the Pacemakers version från 1963 som sjungs på i början och slutet av när Liverpool spelar fotboll på hemmaplan. I Champions League-finalen 2005 sjöngs den även i halvtid med sån kraft att det hördes ner i omklädningsrummet och detta stärkte spelarna till att mirakulöst göra tre mål på sex minuter och slutligen vinna på straffar.

shankly_gates.jpg

Själva låten är lite småmysig men inget som direkt fastnar och melodin är så krånglig att man måste vara ett inbitet Liverpool-fan för att sjunga med. Så jag tänkte inte skriva mer om låten, däremot om betydelsen av frasen.

Ensamhet och isolering är något som kapitalismen förfinat ju längre den funnits. Genom att människor tvingas arbeta mer (inte bara själva lönearbetet utan hela reproduktionen) i kombination med ett kärnfamiljsideal som inte håller känner vi oss allt oftare vilsna och ensamma. Vi hittar inte andra att känna samhörighet eller närhet med. You’ll Never Walk Alone säger att det inte behöver vara så. ”En annan värld är möjlig” i mikronivå liksom.

Meningen blir verklig för mig i den kamratskap jag känner med folk i kamp. Att stå och hålla en kedja mot poliser som vevar batonger och sprejar pepparsprej, eller att vara jagad av nazister är något som inte riktigt kan mätas i termer av vänskap. Det är en närhet som både är långt ytligare och långt djupare än vänskap. När jag var i Argentina och pratade med människorna som varit del i protesterna i slutet av december 2001 berättade de om samma saker. Hur de tidigare inte pratat med människorna i trappuppgången men efter att de i demonstrationer och protester fann gemenskap och bröt isoleringen. Kampen förde människor närmare varandra och skapade nya sociala band och en annan typ av sociala relationer.

Ibland när jag känner mig nere så är det ur dessa relationer som jag helt plötsligt kan känna mig trygg. Människor som jag inte nödvändigtvis känner så himla bra men som jag vet kämpar för och med mig. Jag kan känna mig ensam men jag vet att jag inte är det.

Kamperna vi för har flera effekter. Även om vi inte uppnår de konkreta resultat som vi vill, vi kanske inte stoppar försämringarna av a-kassan eller får bort varje spår av rasism i hemstaden, men vi vänjer oss vid kamp. Vi vänjer oss att stå sida vid sida med främmande människor och ändå känna oss nära varandra. Vi får uppleva njutningen av att vara en del av något större. Att vara ett kollektiv i kamp.

__________________________________________________________________________________________________________
konflikt är det lugnt just nu tyvärr. Syrran skriver på i vanlig ordning, kolla på henne på tv också!
.

Andra bloggar om: , , , ,

Intressant

Sen måste alla lyssna på At The Gates mästerverk Terminal Spirit Disease och Slaughter Of The Souls.

Spelning mm

Vi hade spelning igår, utomhus på en lastkaj. Det var coolt. Men en lite märklig upplevelse dock. Det är ovant att spela metal för förbipasserande, men kul att folk stannar upp och lyssnar även om jag misstänker att det inte lät så himla bra. Det var svårt att höra vad de andra spelade eftersom vi inte hade någon riktig medhörning plus att det blåste rätt ordentligt.

Snart kommer nog jag lägga upp The Communion på sidan också. Hurra hurra.

Jag vill också tipsa alla om vegomässan som är i Stockholm på lördag. Massa prova-på-grejer, föredrag och filmer. Det är gruppen Djurrättsalliansen som ligger bakom. Ett måste helt enkelt.

_____________________________________________________________________________________________________________

Konfa: Petter skriver om Ikeas antifackliga hållning, MediaSyrran skriver om blodiga bananer, Aku om biologister och Latina om hur abortförbud dödar.

…och så sägs det att det inte går att köpa kärlek

Jag köpte en ny gitarr i veckan. En Epiphone Flying V med Seymour Duncan-mickar. Den är så jävla snygg och har ett sjukt bra ljud. Epiphonegitarrernas standardmickar är ganska dåliga, men Seymour Duncan mickarna lyfter fram ett snyggt sound. Nu ska det sägas att det var den första gitarren jag köpt på säkert åtta år. Innan dess hade jag spelat på en Japan-Fender som egentligen inte alls passar för hårdrock, så oj vad jag var värd den.

epiphone-flyingvkorinab5.jpg

När jag köpte gitarren var det som att det pirrade i magen, samma typ av känsla som jag kan få om jag är förälskad. Jag hade en hissnande känsla från att jag gick från jobbet till affären där jag skulle hämta ut den. Vägen hem från musikaffären var som ett triumftåg. I huvudet vet jag någonstans hur det här med att jag skapar relationer till ting fungerar. Att jag lägger in känslor till saker för att döva mitt annars fattiga liv. Jag tycker att det ”egentligen” är fel, jag borde inte lägga så mycket affektion i ett föremål. Jag borde inte lägga kärlek på saker som är utbytbara. Men just den här företeelsen är typisk för livssituationen i ett kapitalistiskt samhälle. Vi blir främmande för oss själva och inför andra och målar upp bilder som vi börjar dyrka. Det är utan tvekan än flykt, men jag tänker iallafall njuta av känslan. På samma sätt som jag njuter av känslan i feel good-filmer eller av att köpa snygga kläder.

Jag förstår att det finns shopoholics. Snabba enkla kickar av att konsumera och mindre stigma än sprit och droger. Liberaler och biologister vill försöka få det till att det är sån människan är. Som att det finns en essens i oss av att vilja ha saker. Människans vara är helt ointressant anser jag, det är blivandet som är det centrala i människan. Utvecklingen. Inget står still. Men det som är säkert är att kapitalismen skapar ett habegär och en fetisch kring ägande som plåster på såren av vardagens gråa tristess. Men min gitarr är bäst.

___________________________________________________________________________________________________________
Intressant

Konflikt: Syrran produktiv och bra som vanligt om att Bush tar sig rättigheter över kvinnors kroppar, Petter om nyliberal logik och Redundans berättar varför han är kommunist.

Andra bloggar om: , , , , ,

Därför är jag kommunist

Helt plötsligt har det kommit ett gäng liberalpropagandistiska debattinlägg i tidningar kring varför kommunismen är så hemsk. Det är en ganska märklig debatt dessa frihetsivrare ägnar sig åt. UOK (Upplysning om kommunismen) står bakom den senaste rapporten. Approx och petter har tidigare skrivit bättre om detta så jag ska inte diskutera den tråkiga och ytterst dåligt genomförda studien mer.

Jag är kommunist. Jag är stolt över det. Jag är en del av en över 150-årig tradition av kamp för arbetares rättigheter, där en vision om att det inte behöver vara som det är idag. Kommunismen är inget partibyggande eller ledardyrkande, tvärtom är det en rörelse. En rörelse mot kapitalet och mot den utsugning som kapitalismen innebär. En rörelse som bygger på av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, eller kort och gott allt åt alla.

När många av oss kommunister pratar om partiet menar vi inte det formella partiet i den mening som vi idag har i parlamenten. Vi pratar om den aktiva rörelse som bygger upp kamper på arbetsplatser och gör motstånd mot den repression vi upplever. Motstånd mot att formas in i en mall där vi arbetar för att överleva och lever när vi inte arbetar. Det handlar alltså om antikapitalism, kapitalismens negation.

Kommunismen finns idag i de motrörelser mot kapitalet som finns och i de strukturer som bygger på dessa principer. Kommunismen handlar om att fritt få gå i naturen (allemansrätten är något av det mest kommunistiska vi har i Sverige) eller att kunna tillgodogöra sig kunskap via böcker och Internet utan att ha mycket pengar. Jag vill ha fler allmänningar, fler möjligheter för människor att bara vara, utan krav på att producera eller konsumera. Där kravlösheten finns, finns också kreativiteten, där tvånget finns dör den.

Någon klipsk kanske frågar, men hur ska det samhället se ut då. Om alla inte lönearbetar för någon annan, hur ska samhället hålla ihop? Hur får vi mat och sjukvård? Vem ska bygga husen? Det ärliga svaret är att jag inte vet. Men det är min fasta övertygelse att folk inte kommer sitta och svälta ihjäl, eller se sina nära och kära bli gamla utan att hjälpa dem. Helt enkelt att vi kommer att lösa de behov vi har, det har alltid skett i historien och konstigt vore om det inte hände i ett kommunistiskt samhälle. Men det är svårt att tänka sig hur vi tänker eller agerar då, eftersom vi är formade av den värld vi lever i nu.

Att vara kommunist innebär att jag inte accepterar det tvång vi lever under idag. Att mitt liv till största delen styrs av att skaffa pengar så jag kan överleva, att jag är ett verktyg, en utbytbar bricka i någon annans maskineri. Så i korthet, samtidigt som kommunismen kan ses som en vision måste den ses som något som finns nu i motståndet mot arbetet i den sociala fabriken.
______________________________________________________________________________
Intressant?

På konflikt: Mllstrm om borgarnas skövling av det gemensamma, syrran nu också på radio och petter ”rasar”

Andra bloggar om: , , , ,

Lyssna…

Nu kan man också lyssna på bandet om man klickar på fliken ovanför bilden. Det tycker jag du ska göra och ge någon kommentar om du känner för det. Annars kan du bara njuta av lite schysst djurrätts-metal. Ladda gärna hem den genom att trycka på odeo-filen och ladda hem.
________________________________________________________________________________

På konflikt har Syrran skrivit en bra grej om Bildt och Iran och Petter tar upp arbetslinjen.

Peak Oils revolutionära potential

I helgen var jag på Uppsala Social Forum. Ett av de mer intressanta föredragen hölls av Fredrik Robelius som har doktorerat på hur det går att förutse oljekällors kapacitet. Enligt Robelius, vars forskning för övrigt sponsrats av Lundin Petrolium, skulle vi nå toppen om mellan 5 och 10 år (mellan 15 och 20 år med hans absolut mest optimistiska beräkningar).

Peak Oil betyder i korthet att oljeproduktionen kommer att börja minska och att efterfrågan inte kan mötas. Det kommer såklart inte att innebära att ingen bensin finns med en gång och att vi hamnar i ett Mad Max-scenario med öknar och banditer med märkliga vapen (även om öknarna sprider sig över Afrika). Snarare kommer antingen priserna höjas successivt eller så, ännu hellre, införs ett ransoneringssystem av utsläpp. Såklart meckigt och svårt att genomföra, men ur rättvisesynvinkel klart bättre än att bara beskatta mer.

madmax.jpg Inte det troliga scenariot inom en kort framtid.

Den stora grejen som Peak Oil, eller snarare höjda energipriser totalt, kommer att innebära är att tillväxtekonomin måste ifrågasättas. 1900-talet kommer att beskrivas i historieböckerna som tillväxtens århundrade, medan 2000-talet, med all sannolikhet, kommer skrivas in som energibristens. En mycket stor del av dagens ekonomi bygger på olja som energikälla. Hur många byten av lågenergilampor i världen kommer inte påverka särskilt mycket om man börjar jämföra med till exempel transporter. Man kan vara hur klimatsmart som helst, men i dagsläget påverkar det i princip inte alls utsläppen. En samhällsekonomi som bygger på ständig tillväxt kan inte hantera detta. Flera sektorer kommer med stor sannolikhet kollapsa inom säg 25-30 år. Vad händer då? Inga mer bananer i arbetarklassens fruktskålar till att börja med, och fortsätta med ekonomisk regression som förhoppningsvis leder till social oro. Ett ifrågasättande av hela det ekonomiska systemet är inte på något sätt otänkbart, men det gäller då att vi är beredda. Jag tänker mig att det är lite en strid på kniven, antingen mellan ett mer öppet samhälle präglat av gemenskap eller ett samhälle med övervakning och stark repression för att kväsa de sociala oroligheter som kommer att uppstå. Lokala ekonomier smakar inte gott i det globala kapitalets mun och som bekant måste arbetarna arbeta för att kapitalet ska leva (eller döda om man hellre vill kalla det det).

Den stora brasklappen för hela inlägget är dock att det skulle kunna upptäckas någon ny energikälla. Det känns lite osannolikt att det inte skulle ske, men fråga är hur lång tid det tar. Energiproduktionen har hela tiden effektiviserats, träkolsindustrin slogs ut av stenkolet och lämnade Värmland i ekonomisk kris under 1800-talet etc.

______________________________________________________________________________
Hurra för arbetarna som strejkar vilt i Kiruna för övrigt. Vild strejk är en bristvara i dagens Sverige. Intressant

Konflikt: Petter kommenterar Kiruna, Syrran fortsätter korståget mot Wal-Mart, och Mllstrm tänker på barnen (som tur är, vem ska annars göra det?).

Andra bloggar om: , , , ,