Nosotros somos ustedes

På väggen bakom min dator sitter en affisch med en maskerad kvinna (t-shirt-maskeringen, den överlägset snyggaste…). Under står det ”Nosotros Somos Ustedes”, taffligt översatt Vi är ni. Jag brukar då och då fundera på de orden. Att bilden är vacker och precis lagom etnochic vägs upp av orden, Vi är ni. Som jag fattat det är det något Zapatisterna brukar säga och det handlar i grund och botten om solidaritet.

En gammal granne jag träffade på krogen i helgen frågade mig om vad vänsterfolk egentligen menar med solidaritet när de kämpar för högre löner samtidigt som folk svälter på andra sidan jorden. Jag tog längre tid på mig att förklara än jag behövde, men efter ett tag kom jag på det korta självklara svaret. Eftersom vi sätter klass före nation. Det borde vara självklart men nationsgränserna påpekas överallt hela tiden på ett sätt som inte klass gör. Det nämns som något väsentligt och dras upp som den stora skiljelinjen i människors liv. Överklassen är mycket bättre än vi på att just känna gemenskap över nationsgränser. En transnationell elit känner sig lika hemma i Dubai som i Stockholm, medan vi oftast inte ser likheterna med andra utan skillnader.

Det handlar inte om att arbetarklassen är likadan överallt, eller att vi delar samma kultur. Vi delar något mycket mer fundamentalt än så. Vi delar ett intresse och en gemensam position i samhället. Ett intresse i att få mer tid över, att inte slita ut oss och att kunna känna trygghet. En position som bygger på att vi säljer vår arbetskraft för att överleva. Invändningen som oftast följer är att vi i Sverige inte svälter eftersom det finns ett trygghetssystem. Som arbetarklassen kämpat till sig under årtionden av konflikter och hot om strejker och stridsåtgärder mot kapitalet. Att det finns fattiga som svälter har inget att göra med att arbetarklassen i andra länder har det bättre, det har att göra med att överklassen suger ut befolkningen.

För att återgå till Vi är Ni. Det finns en koppling till hela maskeringsdebatten här också. Oftast brukar jag se maskering som en taktisk aspekt (och estetisk), men det kan lika gärna visa på att det inte spelar någon roll vem det är som gör en aktion. Genom maskering görs man ansiktslös så att säga. Den liberala diskursen kräver ansvar och vill hela tiden att det är fria individer som utför och alltså måste stå till svars för handlingar. Vad det egentligen betyder för oss förutom skuldbeläggande återkommer jag till i ett annat inlägg.

_____________________________________________________________________________________________________________
På konflikt: Akuhujan skriver om fel sex, Kimpa Müller mycket intressant om SACs strategier och Syrran och Gazatortyr. Annan spännande läsning är gamla Folkmakts nya vitblogg.

intressant

Logga

Så ser den ut. Stort tack till pastorn som gjort den. Den finns också på t-shirt om någon är intresserad.

At the Gates ska ut på turné i sommar. Tyvärr mest på festivaler verkar det som, men jag ska verkligen försöka hitta någon spelning som passar mig också.

Revolution, the red in the sky is ours
The red in the sky is ours ‘till the end of time
Red

Svärmen, eller myllret som automarxare säger.

Alla gör det…

Maska på jobbet eller i skolan – praktiken alla på något sätt gör men ingen riktigt pratar om. Upsala Nya Tidning som har – helt oväntat – skrivit ett par artiklar om fenomnet ur ett rätt vettigt perspektiv (länk). En del menar att det är av lathet folk maskar, andra pekar på att det är en politisk praktik. Jag tror det handlar om att de flesta jobb är så förbannat långtråkiga och att det underlättas av att antingen bara öka sin lön lite genom att ta med nåt kul hem (så kallad själv-valorisering) eller bara att prata med trevliga arbetskamrater och dricka gratis kaffe.

Samhället har förändrats och många av de gamla stora arbetsplatserna har blivit ovanligare. De stora kollektivens tid känns lite passé just nu. Mycket av den forna identifikationen med en klass är försvunnen och något mumbojumbo från postmodernismens avfallsplats där alla är isolerade fria individer har ersatt tanken på att vi har gemensamma intressen. Det är därför helt naturligt att arbetsplatskampen har förändrats men kampen mot arbetet i sig fortsätter. Facken har inte samma pondus längre och istället för att organisera sig tillsammans så förbättrar man sin situation lite grann själv genom att maska på ett eller annat sätt. Inget ont i det alls, alla har inte möjlighet att skapa kämpande arbetarkollektiv, eller ens någon form av kollektivitet överhuvudtaget på sin arbetsplats.

Maskning är självfallet inte Den Politiska Metoden framför alla andra, men det kan vara ett sätt att skapa en känsla av gemenskap. Och att kollektivt maska eller på olika sätt stödja varandra är ett måste i många branscher där individuellt maskande går ut över andra (sjuk- och äldrevård till exempel). Att göra arbetssituationen drägligare genom att tvinga fram mer personal hellre än att jobba ihjäl sig är ett sätt maskning kan användas på om det görs kollektivt.

Fast bäst på ämnet är egentligen maska.nu.
______________________________________________________________________________________________________________
Sen vill jag bara tipsa om ett grymt inlägg jag råkade läsa om klimatet och alla inlägg som citerar At the Gates borde länkas till.

På konflikt: Syrran kräddar UMR, Reciprocity skriver om reklam och Slutstadium skriver om SD terror.

intressant

Inglan is a bitch

Jag var en kortis i London för liten tid sen. Det är helt omöjligt att överskåda staden, det händer grejer hela tiden och jag får Blade Runner-känsla över vissa områden. Det är också ett samhälle präglat av skrämselpropaganda. Vid flygplatsen visades en film där man såg närbilder på hur poliser förde ut färgade människor från sina hem. Förra året lyckades vi slänga ut 15000 nästa år satsar vi på dubbelt så många berättade en textremsa. Ser du någon misstänkt? Hör av dig till polisen. Annars satt det skyltar upp med uppmaningar till vaksamhet hela tiden och att man alltid ska höra av sig till ordningsmakten. Akta dig för andra människor, var hela tiden vaksam, lita inte på någon annan. Berättade offentliga skyltar mellan raderna.

CCTV-kameror (2,5 miljoner stycken år 2003 och de lär knappast vara färre idag) som enligt folk på plats inte alls leder till att polisen löser fler brott. Deras funktion handlar mer om att skapa en känsla av att ständigt vara övervakad, att aldrig helt kunna slappna av. Både Children of Men och V for Vendetta, två riktigt bra dystopiska filmer, tycker jag spinner vidare på Englands samhällsklimat.

Att kalla det fascism är inte långsökt, samtidigt som det är farligt att kasta omkring sig ordet fascist vitt och brett. Det vi ser är dock steg åt det hållet. Långt farligare än att kalla det fascism är att se samhällesutveckling som isolerade händelser som inte har med varandra att göra. I takt med att de redan nu nedgångna lägenheterna blir allt sämre och när det skärs ned i offentlig välfärd får grupper som British National Party (typ som de svenska Nationaldemokraterna) allt lättare att sprida sin propaganda. Deras, liksom svenska främlingsfientliga partier, framtid finns i ett samhälle där folk känner mer oro. Oavsett om vålds eller terrordåden ökar, ökar oron och rädslan genom den typ av rapportering som är vanlig där och blir vanligare i Sverige.

Men i London finns också ett av de mest fantastiska antifascistiska minnesmärken jag sett, muralmålningen över The Battle of Cable Street. Ca 300 000 antifascister slog tillbaka ett par tusen brunskjortor och polisen som försökte skydda dem 1936. Halva muralen syns på bilden

För att knyta ihop allt så tänkte jag avsluta med ett citat som knyter an till titeln på inlägget (som alla vet är en klassisk Linton Kwesi Johnson låt):
”Is England becoming a fascist state?
The answer lies at your own gate
And in the answer, lies your fate”

_____________________________________________________________________________________________________________
På konflikt: Kim Müller skriver om klasssammansättning, Reciprocity skriver om världsbanken, Redundans skriver om ABF, NEO och borgerlig strategi, Vida Latina skriver om FARC och slutstadium outar sig som vänsterpartist.

Intressant

Kina på randen till ny revolution?

Kina är på gång nu. Och då menar jag inte den kinesiska staten eller företagen, som visserligen också är riktigt aktiva, men det är inte det som är min poäng. Jag talar om den kinesiska arbetarklassens rörelse, fjärran från Pekings kontroll och partipampars maktkåthet.

Jag har nyss läst Marcus Haraldssons En linje genom Kina om hur han cyklade genom halva Kina först 1999 och sen samma resa sju år senare. Riktigt spännande läsning och en rätt bra grund för att lära känna Kina (inklusive en massa spännande sidospår). Lite av poängen med boken är att visa på hur Kina har förändrats. Fattigdomen finns kvar, korruptionen likaså, men ändå moderniseras hela samhället.

Kommunistpartiets egen statistik på oroligheter visar på hur missnöjet ligger och pyr, 2003 var det 58 000 protesthandlingar och 2005 hade antalet stigit till 87 000. Ca 50% ökning på bara tre år. Ett stort problem är, för oss som inte pratar kinesiska, att dessa nyheter sällan når ut. Även inom landet tystas mycket av kritiken ned.

Den hyperkapitalism som drabbat Kina sedan Maos död då Deng Xiao Ping tog över drabbar arbetarna väldigt hårt, förmodligen i samma skala som Maos misslyckanden. Enligt China Worker (en av de få engelska kanalerna för info om arbetargrejer, trottar för övrigt) dog 136 000 i produktionen under 2004. Utländska och kinesiska företag får i princip gratis arbetskraft (minimilönen ligger på ca 4 kr i timmen och den betalas inte alltid ut) och en stark stat som slår ned alla uppror och förhindrar insyn. Idag kan vi dessutom läsa i DN hur folk får flytta för att göra rum åt nya finanskvarter.

Alla stora imperium faller. När Kinas tillväxtunder krisar i takt med att arbetarklassen på landet får sina liv förstörda av miljökatastrofer kommer det att hända grejer. En teori som förs fram hos en historiker Haraldsson pratar med är att Kinas stora imperium har allt kortare livslängd. Intressant är hur försöken med lokaldemokrati försöker, och ibland lyckas, utmana företagens profithunger.
__________________________________________________________________________
Det är kul att ha kommit igång och blogga igen och jag vill välkomna Kim Müller och Reciprocity till konflikt. Syrran uppdaterar stadigt och också Akuhujan. Undertäcket skriver om nazisternas attack på Glassfabriken.
Om man vill veta mer om Kina kan jag rekommendera Kinalotsens nyhetsbrev.