You’ll Never Walk Alone

You’ll Never Walk Alone är en låt från den amerikanska musikalen Carousel som hade premiär 1945. Den är mest känd numera för Gerry and the Pacemakers version från 1963 som sjungs på i början och slutet av när Liverpool spelar fotboll på hemmaplan. I Champions League-finalen 2005 sjöngs den även i halvtid med sån kraft att det hördes ner i omklädningsrummet och detta stärkte spelarna till att mirakulöst göra tre mål på sex minuter och slutligen vinna på straffar.

shankly_gates.jpg

Själva låten är lite småmysig men inget som direkt fastnar och melodin är så krånglig att man måste vara ett inbitet Liverpool-fan för att sjunga med. Så jag tänkte inte skriva mer om låten, däremot om betydelsen av frasen.

Ensamhet och isolering är något som kapitalismen förfinat ju längre den funnits. Genom att människor tvingas arbeta mer (inte bara själva lönearbetet utan hela reproduktionen) i kombination med ett kärnfamiljsideal som inte håller känner vi oss allt oftare vilsna och ensamma. Vi hittar inte andra att känna samhörighet eller närhet med. You’ll Never Walk Alone säger att det inte behöver vara så. ”En annan värld är möjlig” i mikronivå liksom.

Meningen blir verklig för mig i den kamratskap jag känner med folk i kamp. Att stå och hålla en kedja mot poliser som vevar batonger och sprejar pepparsprej, eller att vara jagad av nazister är något som inte riktigt kan mätas i termer av vänskap. Det är en närhet som både är långt ytligare och långt djupare än vänskap. När jag var i Argentina och pratade med människorna som varit del i protesterna i slutet av december 2001 berättade de om samma saker. Hur de tidigare inte pratat med människorna i trappuppgången men efter att de i demonstrationer och protester fann gemenskap och bröt isoleringen. Kampen förde människor närmare varandra och skapade nya sociala band och en annan typ av sociala relationer.

Ibland när jag känner mig nere så är det ur dessa relationer som jag helt plötsligt kan känna mig trygg. Människor som jag inte nödvändigtvis känner så himla bra men som jag vet kämpar för och med mig. Jag kan känna mig ensam men jag vet att jag inte är det.

Kamperna vi för har flera effekter. Även om vi inte uppnår de konkreta resultat som vi vill, vi kanske inte stoppar försämringarna av a-kassan eller får bort varje spår av rasism i hemstaden, men vi vänjer oss vid kamp. Vi vänjer oss att stå sida vid sida med främmande människor och ändå känna oss nära varandra. Vi får uppleva njutningen av att vara en del av något större. Att vara ett kollektiv i kamp.

__________________________________________________________________________________________________________
konflikt är det lugnt just nu tyvärr. Syrran skriver på i vanlig ordning, kolla på henne på tv också!
.

Andra bloggar om: , , , ,

Intressant

Sen måste alla lyssna på At The Gates mästerverk Terminal Spirit Disease och Slaughter Of The Souls.

Annonser

11 kommentarer

  1. Oj, vilket fint inlägg! Verkligen fint.

  2. Trots sportreffarna alltså…

  3. […] Måste länka: Japp, detta är ett “måste-läsa-inlägg”. […]

  4. Att gemensamma fiender är något av det bästa för att skapa sammanhållning är en gammal sanning. Det kan ha både positiva och negativa effekter. Positiva främst för de som är en del av gemenskapen, vad som händer med de andra vill man kanske slippa veta. (Jag kan inte låta bli att tänka judar och andra världskriget…). Men visst är det häftigt att kunna känna sammanhållning med så många människor som man inte alls känner, att vara del av något större och arbeta för gemensamma mål!

  5. Fast när fienden inte är en person utan kapitalet och egentligen vårt egna upprätthållande av detta. Kampen riktas inte mot personer, eller iallafall väldigt sällan, utan mot system och strukturer. Kommunismen som materiell rörelse går way beyond individer.

    Sen har jag inga egentligen problem med att utifrån dagens situatuion dela upp människor i vi och dem, det är det enda sättet att komma ifrån de maktskevheter som finns.

  6. Så jävla sant. Och det är också styrkan i den gemenskapen som gör att man vågar stå upp och stå emot även vid tillfällen och i sammanhang där man faktiskt är ensam.

  7. […] Akuhujan skriver också om abort och Red Metal är inte […]

  8. […] Kentas Just idag är jag stark på Söderstadion. Lagsånger kan ha en fantastisk förmåga, ”I Champions League-finalen 2005 sjöngs den … med sån kraft att det hördes ner i omklädningsrummet [för Liverpool] […]

  9. Nää, är du inte Liverpool-supporter så kan du aldrig fatta vad You´ll Never Walk Alone betyder för oss, aldrig!

  10. You´ll never walk alone är så mycket mer än gemenskap och att kämpa tillsammans. Det är när Gerrard slår en av de underbara frisparkar och Torres lurar backarna upp på läktaren. När skrtel vinner sin duell i luften eller när mascherano får in en perfekt tackling. You´ll never walk alone kommer altid tillhöra Liverpool fc, men detta inlägget var mycket bra skrivet och jag känner nästan ännu mer för det nu om det går.

  11. Lyme disease is a condition that is created by a specific bacterium that is referred to as Borrelia Burgdorferi.
    lyme disease pictures


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s