Offeraktivism? – t.A.T.u och kommunismen del 7.

Det fullkomligt dräller in mail, TM och brev med krav på att jag ska fortsätta t.A.T.u och kommunismen-serien. Jag är inte den som inte tar mina fans på allvar så varsågoda.

Sacrifice.

Varför börjar vi säga Nej? Vårt motstånd finns hela tiden, men det börjar i allmänhet formuleras som politiskt under tonåren. Vi ser med stora ögon på hur TV:n visar bilder av svältande barn, uteliggare, miljöförstöring och/eller hur våra föräldrar slits ut på meningslösa jobb.

Can you tell me, softly
How you’ll always haunt me
Can you help me
Hold me
Come to me now, slowly

När vi möts av världens grymhet och våld vill vi mest av allt ha en kram. Någon som berättar att allt ska bli bra. Men det räcker inte alltid, vi vill ha förändring och slippa bli hemsökta av dåligt samvete för hur vi i väst lever över våra tillgångar. Kampen riskerar att handla om att bota det egna dåliga samvetet snarare än att verkligen förändra.

You caress me, smoothly
Calm my fears and soothe me
Move your hands across me
Take my worries from me

t.A.T.u lyfter fram kamratskapen som växer fram i kampen (som jag skrivit om här tidigare) och hur den i sig är revolutionär. Den bygger på solidaritet. Det handlar alltså inte om en aktivism för att vara snäll eller god. Den typen av aktivism blir vertikal, några ska förbättra för de andra som inte förstår.

Jag tycker den formen av aktivism är väldigt problematisk, men menar ändå att moral någonstans finns där. I form av moralism är det så klart värdelöst och rent kontraproduktivt, att det är den enda drivkraften likaså. Men det är svårt att säga att moral (eller etik om man så vill) inte är närvarande när jag står på ett slakteri och ser får med panik i blicken, trångt ihop så de knappt kan vända sig i många timmar (dygn i värsta fall). Ljuden av mordmaskiner i bakgrunden, och andra djurs skrik i bakgrunden. Att jag mår dåligt av det är inte för att jag delar kamp med dem utan därför att jag lider med dem. Aktivismen är problematisk ja, men fortfarande nödvändig.

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
To clear my conscience

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
Sacrifice, sacrifice

Det är tydligt att t.A.T.u läser Nietzsche. Han menar att om man absolut inte har något blir offerrollen något man lätt tar till sig för att få någon sorts relation till makt åtminstone. Hellre Vilja intet än Intet vilja om man säger så. Varför hyllas människor som offrar sig och varför ses självförnekelse och att ge upp sig själv som något positivt? Är några av de frågor som jag tycker refrängen andas.

Eller så har en lite väl idealistisk syn på aktivism, farligt nära humanistisk. Men det tror jag egentligen inte.

Can you feel me, solely
Deeper still and wholly
With your understanding
And your arms around me

Ett annat problem som t.A.T.u tar upp här är aktivismen som något utifrån kommande, inte en integrerad del av livet och inte något som ständigt är närvarande i vardagen. Klasskampen som något man sysslar med på fritiden typ. Klasskampen måste ses som det dagliga motståndet i den sociala fabriken på alla plan, inte bara på fackmöten eller partiträffar.

Can you help me
Hold me
Whisper to me, softly
Move your hands across me
Take my worries from me

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
To clear my conscience

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
Sacrifice, sacrifice

I will sacrifice
Will sacrifice
Will sacrifice
Will sacrifice

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
To clear my conscience

I will sacrifice
I will sacrifice
All I have in life
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice
Sacrifice, sacrifice

Är det offer vi gör när vi vägrar låta oss somna i flimret av TV:n och istället organiserar oss, eller när vi står upp för oss själva och arbetskamrater på jobbet så vi riskerar att få sparken och hamna på svarta listor? Ibland känns det så, ibland inte. Men genom att våga försöka skapar vi oss möjligheter och glädjen över en vunnen seger i någon konflikt känns riktig. Att döda apati blir en anledning att verkligen leva och inte bara existera.

Samtidigt som vi väljer bort delar av ett ‘normalt’ liv, får vi en uppsättning nya möjligheter. Framför allt ger det oss möjlighet att känna delaktighet och det är en känsla som allt mer försvinner i individualismens tidsålder.

________________________________________________________________________
På konflikt har syrran och akuhujan skrivit bra om dåliga argument respektive mäns osynlighet. Mllstrm skriver om polska syrrors kamp, han som aldrig står still skriver om clownerier och Loca Latina skriver om Chavez och att välja mellan pest och någon mindre farlig sjukdom.

Andra bloggar om: , , Intressant kanske.

Annonser

2 kommentarer

  1. […] Petter gömmer lik, Red Metal kör följetång kring t.A.T.u och kommunismen och Akuhujan fortsätter […]

  2. […] syrran ger oss verkligheten bakom flöjtspelet, akuhujan drar fram sexköparen ur mörkret och red metal kommunistar sig Andra bloggar om: överlevnad, satir, […]


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s