Gummisnoddsprincipens allmängiltighet

Gummisnoddsprincipen kallas när en liten grupp går längst fram och därigenom påverkar dem bakom att följa med framåt. Jag brukar förklara rasism i Sverige med den för att försöka lägga ett helhetsperspektiv på nationalism, främlingsfientlighet och nazism. Se att de är olika delar i samma rasistkaka och hur de hänger samman.

Exemplet från tidigt 90-tal är klassiskt. Kris i ekonomin, folk blir oroliga och vill gärna hitta någon att skylla på. Militanta högerextrema grupper som VAM, Vitt Ariskt Motstånd, (bankrån och vapenstölder) och gatuaktivister som Sverigedemokraterna (som på den tiden bestod av mest skinheads och numera är dressmanklädda plastfascister) och rena stolpskott som Ny Demokrati lyckades tillsammans (fast oberoende av varandra) skapa ett mycket rasistiskt samhällsklimat. De utnyttjade den misär som fanns och började peka på syndabockar – blattarna.

Nazisternas våldsdåd (och inte minst lasermannen) hjälpte NyD att bli rumsrena. De kunde predika hur invandrarna kostade pengar, samtidigt som de kunde ta avstånd från till exempel VAM som följde den logiska konsekvensen av deras ideologi. De gjorde sig därigenom mer rumsrena

Ett samhällsklimat är beroende av flera saker, men mycket handlar om hur problemen formuleras. Att som folkpartiet till exempel gör är att måla ut invandrare som problemgrupp spelar rätt i händerna på rasister. Självfallet finns det någon sorts gräns också. För extrema dåd tvingar reaktioner hos de drabbade på något sätt.

Andra bra exempel: sXe Terror Team vs NTO, Malcom X vs Martin Luther King, Djurens Befrielsefront vs Djurens rätt eller vänstern och militanta grupper på 70-talet. Och den logiska följden är frågan: Hur kan vi som kommunister/anarkister (så kallade vänsterextremister helt enkelt) föra kampen så effektivt som möjligt? Bör vi jobba med att skapa en bas för vänsterhegemoni eller göra så militanta aktioner som möjligt för att skapa den basen, eller kanske både och?

För att undvika missförstånd; Frances Tuuloskorpi brukar prata om en folkrörelselinje som bygger på att man på arbetsplatserna alltid ska jobba med dem som är längst bak (det vill säga lägst värderade på arbetsplatsen, oftast städare) för att de sen kommer att knuffa på hela arbetarkollektivet framåt. Jag tror hon har helt rätt i det, det jag pratar om handlar mer om strukturer och hegemoni.

Idén till det här inlägget kläcktes på Metallicakonserten jag var på för ett par veckor sen. Det slog mig helt plötsligt att samtidigt som hårdrocken verkligen blev stor för en bred publik och även folk som inte kallade sig hårdrockare lyssnade på hårdrock var när dödsmetallen slog igenom inom undergroundscenen. Alltså att den extremare formen av Metal banade väg för att göra ganska hård Metal vanligare. Men i dagsläget är jag ganska tveksam till det, men det kanske kan ligga något i det.
________________________________________________________________________

Lite action på konflikt just nu, framförallt petter sprutar ur sig inlägg, Nika skriver bra om hur viktigt organisering är, Mllstrm hatar crocs, aku skriver om klass i koncentrationslägren och Står aldrig still skiver om callcenters. Intressant?

Annonser

7 kommentarer

  1. Klarsynt! Helt klart. Jag rekomenderar dig att läsa ”Pacifism as patheology” av Ward Churchill [Arbeiter ring publishin]. Den tar just upp den dynamiken hur militanta krafter tvingar makten att kohandla med mer moderata grupper för att utdefiniera definiera ”extremisterna”.

  2. […] plockar upp Zygmunt Baumans förintelseanalys, Red Metal skriver om att de sista skola bli de första, Slutstadium åker dit med handen i […]

  3. ”Självfallet finns det någon sorts gräns också. För extrema dåd tvingar reaktioner hos de drabbade på något sätt. ”
    Skulle du bara kunna liksom förklara precis vad du menar med det där? 😛 typ. asså.

  4. Ja jag tänkte främst på hur Lasermannen fick en massa blattar att organisera sig, och gå ut i beväpnade garden för att försvara sig. Lite också på vilken effekt vissa av Röda Brigadernas aktioner fick.

  5. […] ännu långt ifrån Perus kaliber, men åt vilket håll är vi på väg?) och Red Metal förklarar rasismens framväxt med hjälp av gummisnoddar. Dessutom har Slutstadium råkat stoppa handen i smält […]

  6. […] sin recension av Castoriadis bok “Arbetarråd”. Läs den! Jag läser boken själv. Red Metal skriver läsvärt om gummisnoddens […]

  7. […] ni behöver få ytterligare bekräftelse på klassamhällets existens så kan Petter erbjuda det. Red Metal snackar taktik och gummisnoddsprincipen, och Samhällsfeber tipsar om demonstrationen ALLA ska […]


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s