Egoismen och egenintresset

Jag läste Sven Lindqvists essä om egoismen (från ”Fadern, sonen och den heliga motorcykeln och andra essäer” 2006) nyss. Han tog upp de han kallar de klassiska egoisterna; Thomas Hobbes, Adam Smith, Robert Malthus, Charles Darwin och Herbert Spencer och diskuterar deras syn på människan och hur de såg att egoismen var något gott som skulle ge en bättre framtid (undantagen Malthus som jag återkommer till lite senare).

Genomgången blir intressant av flera skäl, dels att han ger de gamla gubbarna drivkrafter och egna motiv med vad de gör. Men framförallt för att han, mellan raderna, beskriver hur de kapitalistiska idealen växer fram i samklang med hur samhället förändras i basen. Kapitalismen är annorlunda än hur det såg ut innan, folk såg på arbete på ett annat sätt, arbetskraft var inte en vara som vilken annan vara utan det var något som ärvdes från far till son och mor till dotter. En smed var en smed men när smedsyrket tvingades att dela upp sig till grovsmed och finsmed och när yrket sedan mekaniserades fungerade inte ideologin kring att Gud har sagt att din son ska vara smed längre och något nytt växte fram. Tankar på den bäst lämpade och att det är en kamp om vem som ska göra finare och mindre fina sysslor och att det är bra att kampen finns eftersom det rensar ut de inte lika lämpade och gör samhället mer perfekt.

Slutpoängen för Lindqvist är att alla utom Malthus försökte ersätta ett hål av tomhet med någon form av regelbundenhet och nästan något gudomligt som kan nås om bara egoismen får härja fritt. Kanhända lite banalt förklarar han det med att Malthus hade en trygghet i sin tro och en vettig relation med sin pappa till skillnad från alla de andra som fyllde tomrummet med en vision om att allt ska bli bra.

Egoismen kan ses dels som något som finns i samhället som dels en människosyn och dels som en moraluppfattning. Enligt människosynen är människans handlingar alltid egoistiska och enligt moraluppfattningen är det bra att hon är det eftersom de på olika sätt leder samhället framåt. Samhället bygger enligt dessa uppfattningar på allas kamp mot alla. Det är som individer som vi konkurrerar med varandra, det kan gälla allt från arbetsmarknaden till att finna en partner ”i krig och kärlek är alla medel tillåtna”. Diskussionen kring egoism som överideologi är långt ifrån död. På liberala debattforum och i bloggar diskuteras det friskt och evolution nämns (men konstigt nog (?) inte att de svaga bör rensas ut, vilket är resultatet av att de starkare tar sig fram).

Egoismen ser jag som den individualistiska formen av egenintresse. Samtidigt som Smith och Malthus idéer praktiserades växte också en motrörelse fram som byggde på kollektivism, men även den på egenintresse. Den byggde på att vi som klass har ett gemensamt intresse som vi måste kämpa för tillsammans. Det ligger i mitt intresse att få högre lön och slita ut mig mindre på mitt jobb, men det är väldigt svårt att genomföra det själv eftersom det omvända ligger i min arbetsgivares intressen. Det fina är att vi som arbetar alltid är flera och att de som lever på vårt arbete är beroende av oss. När vi behöver organisera oss gör vi det i ett egenintresse hellre än att vara snälla eftersom det är lätt att enas kring det. Snällhet och altruism är fint men det är svårt att bygga en varaktig motståndsrörelse på de förutsättningarna eftersom de är idéer och ideal. Det är också en anledning att män sällan blir långvariga i feministiska rörelser, det är liksom svårt att hitta materiella vinningar i det. Djurrättsrörelsen har liknande problem, men jag säger inte att det är fel att försöka jobba på det sättet, bara att det är svårare.

Mer generellt så tycker jag frågan om egoism vs altruism som brukar ställas vara eller inte är ganska ointressant, det är viktigare att diskutera och indivdualism vs kollektivism. Då det första motsatsparet handlar om etik och filosofi handlar den andra om hur vi bör organisera oss. Vad jag vänder mig mot är hur individens egoism ses som något naturligt mänskligt. Alltså att vi handlar bara utifrån våra egna individuella vinster. Individen som vi känner den är inget evigt, det är ett synsätt som utvecklades i takt med att kapitalismen växte fram. Egoismen som bygger på individen också.
_____________________________________________________________________________
Det här inlägget var något av ett beställningsverk från min pappa som tipsade mig om essän, men jag tror det blev intressant för andra också. Dagens tips är att maska.nu har fått ny fräsch layout. Och om någon tycker att jag är osmart vill jag starkt dementera detta, jag har bara ovanligt mycket otur när jag tänker.

Konflikt: Syrran om hur kolonialismen lever kvar, topp-petter om kapitalismens hemlighet.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

6 kommentarer

  1. Precis som du nämner tror jag att egoismen inte leder till något annat än att de svagare stryks med av de starkare. Det blir djungelns lag som gäller och vad blir det för samhälle där alla bara vaktar sina egna ryggar?

  2. […] Andra konflikter: Syrran, Mllstrm, Petter Partikulärt och Red Metal. […]

  3. egoism är en av de mest naturliga och starka mänskliga drifterna. den har fått oss att överleva.

  4. Kanske skulle du prova att läsa inlägget och kommentera något som står där?

  5. Ursäkta det sena svaret.

    ”De svaga” bör inte rensas ut sålänge det finns någon ”stark” som bryr sig om deras existens. Klarar de inte av att ta hand om sig själva, och ingen annan bryr sig tillräckligt för att hjälpa dem, då har deras liv inget syfte. Motivera annars gärna varför vi ska ta hand om människor vi inte bryr oss om? Om vi alltså bryr oss, är det ett ickeproblem, och som jag ser det även i den motsatta situationen.

  6. Jag finner en kritik mot egoismen här 🙂
    Inte för jag har tänkt supermycket på det här, men jag ser nog ändå på mig själv som en egoist. Jag vill ha högre lön eftersom det är bra för mig, lättast att få det är att kämpa tillsammans med andra alltså är jag kollektivist. Dessutom mår jag bättre om mina vänner också har högre lön, vilket även det måste ses egoistisk då jag kämpar för något som gör att jag mår bättre.

    Hade jag varit rik och ägt en salladsbar hade jag antagligen inte tyckt om högre lön för mina anställda, för det hade inte varit bäst för mig. Det är väl därför fackpampar och politiker som en gång i tiden slogs för oss i botten istället slåss för sig själva och de andra i toppen. De handlar egoistisk hel bunten, precis som jag själv.


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s