Kan vänsterkulturen vara revolutionär?

Kamraterna Olle i Stockholm och Redundans har börjat diskutera huruvida det är bra med en finvänster. Medelklassen på höga hästar som vill göra goda gärningar på kultursidor och i film/musikbranschen. Konflikten ligger i att många med mig menar att alla våra tankar och hela vårt varande är påverkat av kapitalismen. När vi börjar tro att dagens alternativa moraluppfattningar är vägen till ett helt annat samhälle som inte bygger på förtryck och utsugning är vi ute på riktigt tunn is. Dagens kockar kan inte laga morgondagens soppa. De moraluppfattningar som kommer med kommunismen kommer födas ur kampen mot kapitalet. Det är inte idéerna som föändrar utan kampen för en dräglig tillvaro.

Redundans skriver:

”Som god materialist är jag en av dem som febrilt hävdar att kommunismen inte har något att göra med god etik och moral. Jag överreagerar friskt på feel good-vänstern som ständigt visar på bristfällig analytisk förmåga till fördel för ett teologiskt debattklimat.”

“Hegemonin uttrycker enligt Gramsci den bestämda graden av politisk och ideologisk organisation som karaktäriserar klassförhållandena i ett samhälle”. Om vi ser hegemonin som den inre konstituerande kraften bakom det politiska och materiella rum vari vi kan röra oss (den faktiska produktionsordningen måste då ses som den yttre konstituerande kraften) kan det ju vara intressant att fråga sig vilka instrument som för den arbetande klassen har potential att bli en hegemonisk kraft.

Kan vi förstå detta som att kulturvänstern, proggare, radikala konstnärer, vänstermoralister osv. bidrar till en hegemonisk kraft som förskjuter det politiska handlingsutrymmet åt ett för oss radikaler gynnsamt håll?

Allt det här är verkligen viktigt. Jag måste också ställa mig frågorna: Varför väljer jag att göra politiska texter? Tror jag att jag kan förändra något alls? Är det inte coolare att sjunga om monster, drakar och svärd -vulgärt och överdrivet om hårdrock visst – än om reifikation, motstånd och djurrätt? (nu har vi ju iofs monstertexter också, t ex Torn From the Crypt som finns att ladda ned här) Någonstans hoppas jag att det ska kunna ha betydelse i att normalisera ifrågasättandet av denna värld som den enda möjliga.

Jag träffade en kille på någon demonstration i Oslo för en massa år sen som menade att allt han lärt sig hade han lärt sig av Dennis Lyxén. Nu vet jag inte vad som hände med honom alls, men frågan är om han överhuvudtaget skulle varit där om någon satt Kapitalet av Marx i handen på honom istället för en CD med Refused. Vad jag menar är att kultur (både i form av musik och av halvradikala Aftonbladetskribenter) är en inkörsport. En låt kan kanske i inte leverera den perfekta analysen, däremot kan låtar beskriva känslor och få folk att agera. Loop Troops vurm för snatteri och graffiti tror jag har påverkat många ungas inställning att agera tvärt emot den gängse moraluppfattningen i ett angrepp på den privata äganderätten.

Jag tycker dock fortfarande att Nina Björk skrivit bland det finaste av allt på DNs kultursida i våras när Osynliga Partiet var på tapeten.

Längtar vi efter ett människoskap där vi älskas utan krav på prestation, där vi är uppskattade bortom meriter? Skulle det i så fall gå att göra politik av en sådan längtan? Går det att överföra en relation inom familjen till förhållanden inom samhället? Är det rent av just det som Osynliga Partiet vill göra när de protesterar mot arbetsförmedlingar runt om i landet – alla ska få äta, utan krav på motprestation. Alla ska få vara med, även om de inte meriterar sig genom en enda liten jobbsökarkurs. Politik som utvidgat föräldraskap. Villkorslös kärlek som ideologi.

Intressant?

Andra bloggar om: , ,

Annonser

5 kommentarer

  1. ”Är det inte coolare att sjunga om monster, drakar och svärd..”

    Nej, det är coolare att sjunga om att man spelar utan dator.

  2. ”Meh ditt loffo” var f ö det roligaste okvädningsordet jag hört under 2000-talet.

  3. Ja. Loffo är ett ord som används på tok för lite i dagens svenska språk. Det var bättre förr.

  4. för mig började det hela faktiskt med refuseds ”songs to fan the flames of discontent”. det du.

  5. det var värst. Ja ja, men tack för alla skivtips iallafall.


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s