Nytt jobb – Om tvång och frihet

I dagarna fick jag ett nytt jobb, deltid precis som jag vill ha det. Ganska mycket fritid, jag kan sitta vid Internet mycket och fast anställning (efter sex månader). Hurra?

Efter ett trevligt nyårsfirande i den pittoreska grannstaden i söder var jag trött när jag igår gick och la mig. Men jag somnade inte, problemet låg inte direkt i att jag var nervös eller att jag inte var trött, däremot kände jag stress över att inte få tillräckligt med sömn. Jag vet inte riktigt när jag somnade eller hur många timmar jag fick, jag vet att det var för sent och för få. En dag i höstas när jag vikarierade på samma jobb och en regnig morgon cyklade dit kände jag plötsligt hur jobbet påverkar hela jävla livet. Alla teorier om den sociala fabriken, allt snack om ekorrhjul blev inte bara teori eller snack. Någonstans i huvudet började frågan komma fram: Blir det inte mer än så här?

Men jobbet är ett måste. Vi kan inte fritt välja arbete efter vad vi gillar att göra, vi kan inte heller börja arbeta med något vi gillar och förvänta oss att fortsätta gilla det (även om det förstås kan vara så ibland). Hur måstet påverkar oss är individuellt. Likså blir effekterna i vår vardag av att leva under måstet olika. Motståndet mot måstet tar sig olika uttryck men det finns där. Mao lär ha sagt att Marx’s läror går att reducera till tesen ”Det är rätt att göra motstånd” även om Mao var ovanligt lång är jag tveksam till honom. Min relation till Marx finns i min beundran för den 11:e tesen om Feuerbach – så enkelt, så vackert.

Men tillbaka till mitt nya jobb. Filosof eller inte, det som gäller var ju att förändra världen och jag börjar där jag nu står. Vad kan jag göra för att förbättra min och mina arbetskamraters situation i detta nu. Kan det bli mer än så här? Ja, det måste det. Men jag har ingen tro på att mitt arbete kommer att tillfredsställa något inre behov i mig. Däremot kan motståndet ge mig något. Exakt vad kommer jag att återkomma till, men det är skönt som fan att ha stabilitet i tillvaron istället för att ha tre olika timanställningar. Även om det är ett deltidsjobb kommer det att kontrollera större delen av min vakna tid, när jag äter, tränar, repar och sover. När slutar arbetet och var börjar friheten?

Annonser

6 kommentarer

  1. Jag antar att din avslutande fråga är mer retorisk än ärlig. För den bittra sanningen är ju den att arbetet aldrig slutar och friheten aldrig börjar. Eller rättare sagt frihete börjar där arbetet slutar. Den intressanta frågan blir ju då var slutar arbetet och hur når vi dit? Om du lovar att svara på den frågan i nästa inlägg så kanske jag äntligen slipper studera Marx och kan börja leta efter kärlek istället.

  2. ok, jag ska se vad jag kan göra. Schopenhauer menar ju att livet antingen är lidande eller tristess men att konst kan vara något som gör att man kommer ut ur båda. Så mitt tips är mer hårdrock och mindre Marx. Du lider utan marx, du är uttråkad med marx (ja inte du kanske men alla andra) men i hårdrocken finner du kärleken som är starkare än hulken.

    Grejen är väl lite att man kan uppleva frihetskänslor då och då. Ofta är det iofs när man bryter med normaliteten som t ex när man drar omkring 400 anarkister i en stor mobb eller när man står på scen.

  3. Jag lovar det att det är mer arbete för mig att komma upp på scen än att hitta kapitalismens utsida. Men sökandet fortgår.

  4. Jättebra text! Verkligen. Men kärlek i hårdrocken? Well..

  5. Jovisst, arbeta måste man och det är få förunnat att kunna arbeta med något som de älskar passionerat. Själv har jag också gått från den ena korta anställningen till den andra av olika anledningar. Den främsta att jag har svårt att underställa mig auktoriteter och lyda några människor som mest utnyttjar sin position för egen vinnings skull än för att sköta sitt arbete. Orättvisa är väl den röda tråden som fått mig att säga ifrån och därtill lett till avslut. Har nu lyckats fixa ett extrajobb där jag arbetar allt från 50-100% och med tillräckligt bekväma arbetstider för att kunna sköta mina egna intressen. Tyvärr, i min värld är arbete ett nödvändigt ont och något som ofta begränsar mig personligen eller min individuella frihet och kreativitet.

    Det är inspirerade att läsa att det finns andra liknade själar där ute. Vad ger mitt jobb som säljare mig? Inte speciellt mycket. Jag kan inte göra mycket för att förändra mina arbetskamraters situation då de själva saknar civilkurage eller ryggrad nog att säga ifrån en chef som inte kan sköta sitt jobb. Jag däremot, kommer göra motstånd och käfta emot. Förmodligen till den grad att jag snart måste börja se mig om efter ett nytt jobb. Å andra sidan, börjar jag inse att det är dags att lägga sitt ego åt sidan och göra en humanitär insats av något slag!

    Mycket intressant blogg och inlägg. It’s a keeper!

  6. Tack så mycket!

    Ibland är inte den öppna konflikten det viktigaste dock. Det kan vara nog så bra att skapa en gemenskap mellan de som arbetar på ett ställe för att senare kunna ställa mer offensiva krav. En bråkstake kan man sparka men det är svårt för chefer att göra sig av med hela arbetsstyrkan. Ryggrad och civil kurage är inget man föds med (tja ryggrad föds man ju med iofs) det är något man lär sig och vinner genom kamp och framgång.


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s